Nackböle arboretum

I denna sektion växer rikligt med lövträd och lövbuskar som förekommer naturligt i Finland. Dammen och diket som leder till den kantas av klibbalar, vresalmar, glasbjörkar, häggar och sälgar eftersom dessa trivs i fuktig och frodig mark. Vårtbjörkar, rönnar, gråalar och måbärsbuskar trivs på något torrare växtplatser.

På våren använder grodor dammen som lekplats. På sommarkvällar jagar fladdermöss insekter i området. Här förekommer rikligt med arter som är typiska för lundskogar, såsom näktergal, svarthätta, härmsångare, busksångare och flodsångare.

Att värna om naturens mångfald är en av de centrala principerna i skötseln av arboretumet. Därför finns det rikligt med murkna stammar av olika trädslag, både omkullfallna och olika höga stubbar, och man låter arboretumet växa som en flerskiktad skog med många trädslag. Förutom täta skogsformationer finns här små gläntor och ängar där det odlas bland annat fruktträd och bärproducerande träd och buskar.

1 Asklönn Acer negundo

Till skillnad från de övriga träden i området är asklönnen inte en inhemsk art utan från Nordamerika.

Asklönnen är på många sätt en speciell lönnart. Bladen påminner inte alls om lönnblad utan snarare om till exempel askblad, vilket har gett trädet dess namn på svenska. Asklönnens blomning är också speciell eftersom trädet är en tvåbyggare, dvs. han- och honblommor förekommer på olika växtindivider.

Asklönnen har visat sig vara mycket tålig i olika klimat och när Transsibiriska järnvägen i ryska Fjärran östern byggdes användes asklönnen ofta som prydnadsträd. Man planterade asklönnar vid järnvägsstationerna och till exempel i nordöstra Kina, i det före detta Manchuriet, har trädet blivit så vanligt i naturen att detta amerikanska träd numera anses vara en vildväxande art där.

Också i Finland har asklönnen visat sig vara ett mycket tåligt träd. Tyvärr planteras det inte i så stora mängder längre. Asklönnens gula lövbrand är inte särskilt effektfull, men på sommaren har trädet en ljus, öppen krona och blad med en luftigt grön nyans.

Asklönnen från Kavaleffs tid är idag en romantisk ruin, knappt ett träd längre. Den kortlivade asklönnens livslopp syns tydligt i detta träd; ett hundra år rymmer hela dess liv.

2 Sälg Salix caprea

Bland de nästan 40 vildväxande videarterna i Finland är sälgen den allra största. Den är vanligen ett en- eller flerstammigt, cirka tio meter högt träd, men kan ibland bli ännu större. I Nackböle växer flera sälgar som håller på att bli ruiner och som torde vara från Kavaleffs tid, dvs. nästan ett hundra år gamla. Sälgens förfall börjar mycket tidigt, och den blir ofta inte äldre än cirka 50 år. Stora trädlika individer har ofta skadats av rötsvampar och insektslarver, och på grund av den mjuka veden söker sig i synnerhet hålbyggande fåglar till sälgen när de ska bygga bo.

Liksom andra videarter är även sälgen en tvåbyggare. Hos tvåbyggare bildas han- och honblommor på olika växtindivider. Sälgens hanblommor är anspråkslösa, men honblommorna är praktfulla: de förskönar skogsmiljön på våren och är en viktig näringskälla för nyss uppvaknade humlor. Dofttickan med den behagliga anisdoften förekom förut ofta på sälgen – numera allt mer sällan – och användes för att fräscha upp klädskåp.

Sälgen är vanlig i hela Europa och ända till det avlägsna Sibirien. Epitetet ”caprea” i det vetenskapliga namnet syftar på getter, vilket gör det lätt att förstå det engelska namnet Goat Willow, dvs. ”getvide”. De så gott som allätande getterna kanske i forna tider var förtjusta i sälgen och dess blad. Då sälgen blir äldre har barken ett mycket vackert mönster, som det lönar sig att studera vid trädets fot. Sälgens finska namn ”raita” (rand) torde ha sitt ursprung i den tydliga gulorangea randen i kärnveden, som syns om man klyver trädet.

3 Gråal Alnus incana

Gråalen förekommer i nästan hela Finland. Det är bara på Åland som den helt saknas, medan den är mindre vanlig i den sydvästra skärgården. I Europa förekommer den nästan ända från Atlantkusten i väster till långt i öster. Gråalen är en art med så kallad circumboreal utbredning, vilket innebär att den förekommer i den boreala skogszonen i norr på alla kontinenter. Ofta anses emellertid de gråalar som t.ex. påträffas i Japan vara en egen underart, liksom gråalarna i Nordamerika.

Med hjälp av en svampbakterie som förekommer vid alarnas rötter kan de olika alarterna ur luften ta upp det kväve som de behöver. Det är anledningen till att gråalen har råd att vara slösaktig och fälla sina blad gröna – den behöver inte lagra de kväveföreningar som bladen innehåller. Gråalen är därför en utmärkt jordförbättringsväxt, och det är dess förna som används för att förbättra jorden. Gråalen är rätt krävande när det gäller växtunderlaget och visar genom sin förekomst hur näringsrik växtplatsen är.

I Finland påträffar man ibland olika former av flikbladiga gråalar, som i plantskolor odlas för att användas som prydnadsträd. De flikbladiga varianterna är mycket allmännare bland gråalar än bland klibbalar. Den kortlivade gråalen växer snabbt och kan bli upp till tjugo meter hög, men är ofta mindre och buskaktig. När det gäller att upprätthålla mångfalden i våra skogar utgör gråalen ett mycket viktigt element eftersom den erbjuder hålbyggande fåglar boplatser och fröätare näring, och eftersom den murknar snabbt är den en ypperlig växtplats för svampar och tickor.

Gråalen ger utmärkt brännved – av många ansedd som den bästa för rökning. Tyvärr drabbas allergiker av pollensymptom under gråalens blomningstid i slutet av vintern.

4 Klibbal Alnus glutinosa

Klibbalen är den andra vildväxande alarten i Finland. Den är mycket mer långlivad än gråalen och även mycket större. Klibbalen växer helst på fuktigare ställen än gråalen. Den blir över 20 meter hög och med åldern mörknar dess bark till nästan svart.

Klibbalen förekommer i hela Europa. I Finland koncentreras förekomsterna till frodiga strandlundar och vattendrag i landets södra delar. Den blir snabbt mer sällsynt redan i mellersta Finland, och gränsen för hur långt norrut den förekommer går i de allra sydligaste delarna av Lappland. Klibbalen klarar bra av översvämningar, men kan också odlas på torrare ställen. Den har till och med planterats som gatuträd. En smalväxt variant med sortnamnet Sakari som hittats i Kotkatrakten är numera ett mycket populärt gatuträd i Finland.

Klibbalens virke är uppskattat och har kallats ”Nordens mahogny”. Som skogsodlingsträd är klibbalen ovanlig hos oss, men förekommer ändå i viss utsträckning. I bästa fall har fullvuxna klibbalar – i synnerhet när de används som parkträd – något i sin gestalt som påminner om ädla lövträd.

Med hjälp av en svampbakterie vid rötterna kan de olika alarterna ur luften ta upp det kväve de behöver. Därför kan klibbalen fälla sina blad gröna – trädet behöver inte ta vara på de kväveföreningar som finns i bladen. Pollenallergiker kan drabbas av symptom under klibbalens blomningstid i början av våren.

5 Vårtbjörk Betula pendula

Vid sidan av dvärgbjörken (Betula nana) torde den för alla finländare bekanta vårtbjörken vara den björkart som har störst spridning i världen. Den förekommer i hela Europa, inklusive de brittiska öarna, och långt österut ända till gränsmarkerna mot stäpperna i Mongoliet. I söder påträffas vårtbjörken ännu i Kaukasien i de norra delarna av Turkiet, och i Afrika i de norra delarna av Marocko. På de brittiska öarna kallas vårtbjörken med dess vita stam och hängande grenar ”Lady of the Woods” eftersom den anses så vacker.

Vårtbjörken är Finlands nationalträd. Hos oss växer den nästan var som helst, men bäst trivs den på näringsrika, rätt torra och sandiga marker. Den används också allmänt som gatuträd. I naturen är vårtbjörken en pionjärart som effektivt erövrar kalhyggen och andra öppna ytor. Trädet kräver ljus under hela sin livslängd och kan bli närmare 30 meter högt och cirka 150 år gammalt. Vårtbjörken lever i symbios med flera svamparter, och den som rör sig i naturen gläds säkert mer över kantarellen (Cantharellus cibarius) än över flugsvamparna (Amanita spp). Med åldern får vårtbjörken också flera tickor som åstadkommer röta i trädet. Den svartskiftande sprängtickan (Inonotus obliquus) är lätt att känna igen och sägs ha hälsoeffekter.

När vårtbjörken blir äldre växer det grov bark i nedre delen av stammen, medan den snarlika glasbjörken (Betula pubescens) förblir slät under hela sitt liv. Vårtbjörkens skott har hartsvårtor och känns sträva i handen. Glasbjörkens skott är däremot håriga och känns mjuka.

7 Hägg Prunus padus

När häggen blommar vet finländare att våren i sin yppigaste form står för dörren. Häggens korta men intensiva blomning i mitten av maj är en fin period i den finländska naturen, eftersom vi har så få träd med doftande blommor. De andra årstiderna gör häggen inte mycket väsen av sig, med undantag för de år då häggspinnmalens larver lindar in alla häggar i grannskapet i ett vitt nät. Själva trädet lider inte av att larverna slukar alla blad. På hösten får häggen i bästa fall en rätt prunkande färgprakt med olika nyanser av ljusgult och rött.

Häggen är en nordeuropeisk art. På den europeisk kontinenten förekommer den bara i bergstrakter, men också där är den fåtalig. Häggen är ofta buskaktig, men i gynnsamma förhållanden med näringsrik jord utvecklas den till ett över tio meter högt träd. Häggen är kortlivad och förtvinar ofta redan i femtio års ålder. Till slut kan rötterna inte längre bära upp stammen och trädet faller omkull – men fortsätter ofta växa i form av ett allt tätare buskage.

Häggens bark och blad har en mycket frånstötande smak och lukt. Binder man häggskott vid stammarna till äppelträd kan de hålla harar och kaniner på avstånd. Häggens sura bär har använts till saft och likör. Fröna innehåller amygdalin, som är giftigt för människan men inte verkar bekomma fåglar. I vissa kulturer fick man inte alls röra häggen, eftersom trädet med svart stam tillhörde häxor.

8 Glasbjörk Betula pubescens

Glasbjörken förekommer ofta på fuktigare marker än vårtbjörken (Betula pendula). Den blir inte heller lika stor eller lika gammal. Glasbjörkens blad är ovala och har endast enkelsågad bladkant, medan vårtbjörken har triangulära och dubbelsågade blad.

Glasbjörken är inte lika utbredd som vårtbjörken; den förekommer i de norra delarna av Europa och i Ryssland fram till Uralbergen. I Lappland ersätts glasbjörken av fjällbjörken (Betula pubescens ssp. czerepanovii), som är en busklik underart till glasbjörken.

Häxkvastar förekommer kanske oftast i just glasbjörkar. Häxkvastarna orsakas av en sporsäckssvamp: svampen stör björkens knoppbildning och får trädet att växa onormalt tätt på en viss punkt så att det bildas en boll av tätvuxna kvistar och denna boll kallas alltså häxkvast. Sprängtickan (Inonotus obliquus) förekommer också på glasbjörken, men är vanligare på vårtbjörken.

Glasbjörken har inte hängande utan rätt korta grenar. Grenarna är dessutom ofta klart uppåtriktade. Även om det sägs att en rejäl bastukvast endast kan göras av vårtbjörk har en bastukvast av glasbjörk kraftigare doft.

9 Hassel Corylus avellana

Den i södra Finland naturligt växande hasselbusken trivs i lundar. Bladen som förmultnas och annan förna har jordförbättrande egenskaper, så det lönar sig att gynna den. Hasseln växer i hela Europa.

Hasseln kan ha flera tiotals stammar och växa till en stor buske med en höjd på över 5 meter. Busken förnyas genom skott i utkanten efterhand som de äldsta stammarna dör i mitten av busken.

Den vindpollinerade hasselbusken blommar på vårvintern och är mycket allergiserande för dem som är överkänsliga för hasselbuskens pollen. De nötter som är resultatet av pollineringen är alltså precis de hasselnötter som används i chokladplattor. För industriell produktion används emellertid den sydeuropeiska storfruktiga arte Corylus maxima. Hasselns släktnamn Corylus kan härledas från det grekiska ordet korys (hjälm) och syftar på svepets form.

10 Skogstry Lonicera xylosteum

Man känner till cirka 100 kaprifolväxter och av dem förekommer bara två arter vilt hos oss. Blåtry (Lonicera caerulea) påträffas endast i lundzonen i nordöstra Österbotten och är mycket sällsynt, och på de ställen där den förekommer naturligt har den därför skyddats.

Skogstryn är en spretig, låg buske på 1–1,5 meter, som växer i lundar och tål skugga. Den blommar med gräddgula blommor och i slutet av sommaren mognar dess röda bär – som inte är ätbara.

Även om skogstryn inte är en särskilt ståtlig art eller får någon imponerande färgprakt på hösten, är den en av våra få buskaktiga lundväxter. I Nackböle torde skogstryn växa naturligt. Den finns på olika håll i arboretet och växer mycket typiskt i lövträdsskog. Skogstryn trivs bättre i torra lundar än i fuktiga. Skogstryn förekommer i hela Europa. I Ryssland sträcker sig dess utbredningsområde bortom Uralbergen.

I Östasien finns det områden som klimatmässigt motsvarar förhållandena i Finland, och växter därifrån har framgångsrikt kunnat odlas hos oss. Områden av denna typ finns i ryska Fjärran östern, i närheten av Stilla havet samt i de nordöstra delarna i Kina, i provinserna Heilongjiang och Jilin. På koreanska halvön finns områden av detta slag främst i bergstrakterna. I Finland har östasiatiska arter odlats först från början av 1900-talet, till en början endast i samlingar såsom botaniska trädgårdar och arboretum.

Den östasiatiska floran är mycket mångsidig med en mängd olika arter. Många av växterna är dessutom mycket dekorativa. Ett allmänt drag är att träden i denna region är mindre och ofta smäckrare än till exempel de nordamerikanska, ofta storväxta träden. De östasiatiska växterna är arter som trivs i ett kontinentalt klimat. Det kontinentala klimatet är en torr klimattyp som råder i de inre delarna av kontinenterna i den tempererade zonen, med kraftiga temperaturväxlingar. På sommaren är det torrt och hett, och på vintern sträng kyla. De östasiatiska växterna börjar växa tidigt på våren och utsätts därför för vårfrost. De förbereder sig vanligen i god tid för hösten och tål därför vintern i Finland väl.

1 Acer pectinatum subsp. maximowiczii

Denna kinesiska art i den till synes outsinliga skattkistan av vackra lönnarter odlas mycket sällan hos oss.

Det var inte alls självklart att arten skulle trivas i Nackböle men den har visat sig förvånansvärt tålig. Det handlar om ett busklikt litet träd som till hösten får en gulorange skrud om förhållandena är gynnsamma. Arkitekturen hos de långa, vackert välvda skotten gör att denna lönnart i framtiden kanske blir ett blickfång för hela sektionen Östasien. Eftersom Nackböle befinner sig precis i gränstrakterna för var den kan trivas är det skäl att ändå också vara förberedd på besvikelser.

2 Narrbuske Decaisnea fargesii

Narrbusken härstammar från Kina och kan inte ståta med sin blomning eller sina höstfärger, men de blygråa, baljlika frukterna har gett den smeknamnet ”dead man’s fingers”. En översättning av det engelska namnet ”blue sausage fruit” är ändå mer beskrivande; ”blå korvbuske”. Även om den enskilda busken i Nackböle redan har producerat de märkliga ”fingrarna” har man strax bredvid planterat en till för att säkerställa korspollinering.

Att narrbusken trivs hos oss är en av de största överraskningarna bland de nya planteringarna i Nackböle arboretum. Orsaken till att den nu trivs här kan tillskrivas det förändrade klimatet som medför att allt mer exotiska arter kan börja odlas med framgång i Finland.

3 Tilia henryana

Denna lindart härstammar från Kina. En påfallande egenskap är de ögonfransliknande bladkanterna som påminner om den lilla köttätande växten sileshår (Drosera), som hos oss växer vild i kärr. Den här linden omsluter emellertid inte något byte med sina blad – bladutformningen är endast dekoration.

Tilia henryana är kanske den mest känsliga linden som planterats i Nackböle, men samtidigt eventuellt den mest dekorativa. Den odlas mycket sällan i Finland och det är svårt att med säkerhet förutspå hur den kommer att trivas.

4 Maackia Maackia amurensis

Maackian från Östasien är ett litet träd som hör till ärtväxterna (Fabaceae) och är en av de få vedväxterna i denna familj som trivs hos oss.

Maackian blommar med upprätta, gräddvita, doftande blomklasar. Frukten är en balja som torkar när den mognar, med frön som inte är ätbara. Till hösten blir maackian vanligen gulbrun.

I Finland har maackian – trots ett imponerande utseende – alltid varit ett sällsynt prydnadsträd, även om den trivts årtionden i samlingar. Den senaste tiden har tillgången blivit bättre och det är möjligt att maackian blir allmännare åtminstone i hemträdgårdar.

5 Häggkörsbär Prunus maximowiczii

Häggkörsbär förekommer i Kina och på Koreahalvön och är ett vackert format litet träd som ibland mer ser ut som en buske.

Häggkörsbär är sirlig och har vita blommor. Blommorna utvecklas till röda, senare svarta, små bär med besk smak.

Åtminstone i södra Finland har häggkörsbär visat sig vara ett fullt tåligt blomträd. Det lilla trädet som får skir höstfärg skulle gärna få bli mer allmänt även i hemträdgårdar.

6 Manchurisk lönn Acer mandshuricum

Globalt känner man till över 150 lönnarter. Av dessa är endast fem så kallade trebladslönnar, med blad som är sammansatta av tre små blad. Lönnarna i denna grupp är sirliga små träd med kraftig höstfärg. Manchurisk lönn har välvda grenar och blir rätt tidigt på hösten vackert vinröd, ibland rentav violett.

Bland de trebladslönnar som odlas i Finland är manchurisk lönn den härdigaste. Den kan odlas ända till zon III i landets mellersta delar. Trädet härstammar från Kina och Koreahalvön och trivs i kontinentalklimat. I Finland har manchurisk lönn odlats i samlingar i knappt hundra år, men bland annat svårigheterna med fröförökning har hindrat en mer allmän användning.

7 Malus kansuensis

Äppelträdsarter som förekommer vilda har betydligt mindre frukter än de bekanta odlade sorterna. Äppelarter påträffas i Asien och Nordamerika, och man känner till tiotals olika arter.

Den kinesiska art som presenteras här har blommor som påminner om päronblommor. Blomningen är mycket kort, den pågår endast några dagar. Frukterna är små – som små körsbär – och när de är mogna är de ljusa och genomskinliga med en röd nyans. Arten odlas mycket sällan i Finland även om den åtminstone i Nackböle verkar trivas utmärkt. Alla äppelarter kräver rätt näringsrik jord och gott om ljus för att trivas bra.

8 Rosenhortensia, sorten ’Snowcap’ Hydrangea heteromalla ’Snowcap’

Man känner till flera odlingssorter av rosenhortensia. De namngivna sorterna avviker alla på något sätt från själva arten och har valts till trädgårdsväxter på grund av vissa värdefulla egenskaper. Den rosenhortensia som förekommer vild är en stor och imponerande buske som kan bli upp till 4 meter hög. En del av sorterna blir endast hälften så stora. Rosenhortensian lämpar sig bäst i skogsträdgårdar och är sällsynt i parker.

’Snowcap’ verkar vara en utmärkt bladväxt även när den inte blommar. Den har en för hortensior typisk kvastlik blomställning, som i detta fall har en ljus färg och platt form. Rosenhortensian blommar under högsommaren och blommorna sitter länge kvar i buskarna. Höstfärgen är rätt anspråkslös, gulbrun eller gul.

9 Pappersbjörk Betula papyrifera

Pappersbjörken har fått sitt namn efter nävern som påminner om papper när den lossnar och som indianerna, ursprungsbefolkningen i artens hemtrakter, använde till att teckna på och till att beklä sina kanoter med. Pappersbjörken härstammar från de norra delarna av Nordamerika, där den förekommer på ett mycket vidsträckt område, nästan från Atlanten till Stilla havet.

I Finland trivs pappersbjörken bra. Även om det är fråga om en exotisk art så har den redan länge odlats hos oss och vad gäller växtsätt och kraven på växtunderlag påminner den om glasbjörken. Den kan odlas ända upp i Lappland. Den senaste tiden har denna vackra prydnadsbjörk hamnat i skymundan, kanske på grund av att de milda vintrarna har gjort det möjligt att odla ännu mer exotiska arter här.

Pappersbjörken i Nackböle är ett av de få träden som ännu finns kvar från Jakob Kavaleffs tid och ser rätt välmående ut trots att det är nästan hundra år gammalt.

Barrträdsarter från områden i Europa, Östasien, Japan och Nordamerika med klimatförhållanden som påminner om våra har samlats i denna sektion. Många av träden är mycket dekorativa med ett regelbundet växtsätt samt gröna barr i olika nyanser. Det finns betydligt färre barrträdsarter än lövträdsarter på jorden; över 600 arter jämfört med över 10 000 arter.

I Finland förekommer bara fyra barrträdsarter naturligt: tall, gran, en och idegran, och den sistnämnda endast på Åland. Totalt finns det emellertid cirka 100 tallarter, cirka 40 granarter, ungefär lika många enarter samt åtta idegransarter. Barrträden associeras ofta med nordliga skogar, men största delen av dem förekommer på det södra halvklotet och i tropikerna. Även lärkträden hör till barrväxterna, men de är sommargröna, de fäller med andra ord barren till vintern till skillnad från städsegröna arter.

1 Hängande himalajabjörk ’Long Trunk’ Betula utilis ’Longtrunk’

I östra Asien förekommer flera björkarter med stor spridning i främst bergstrakternas lägre belägna områden. Den senaste tiden har man i Finland kunnat odla allt fler exotiska trädarter, inklusive olika björkar från olika håll i världen.

Den i Holland till odling valda himalajabjörksorten ’Long Trunk’ har vit stam på samma sätt som våra inhemska björkar, men under den hängande kronan lossar nävern från stammen i dekorativa lockar. I Finland har vi tillsvidare bara lite erfarenhet av att odla denna sort. Klimatförändringarna torde göra det möjligt att odla arter av denna typ som tidigare varit för känsliga för förhållandena hos oss.

Denna himalajabjörksort valdes för plantering just för de hängande grenarnas skull. Man hoppas att trädet med vackert hängande krona ska utvecklas till ett litet blickfång för växtplatsen precis intill stigen.

2 Prunus serrula

Man känner till flera hundra träd och buskar i släktet Prunus; hägg, körsbär, persika, plommon, mandel och aprikos. Förutom för frukternas skull odlas de också som prydnadsträd. Arterna i detta släkte har vanligen en vacker blomning och fina höstfärger.

Det körsbärsträd som presenteras här odlas inte av ovan nämnda orsaker, utan främst för att stammen har en glänsande mahognybrun bark. Arten är sällsynt hos oss och känslig, och förekommer inte ens i botaniska samlingar. Trädet blommar med små, vita och rätt oansenliga blommor.

I Nackböle ville man först testa hur trädet med den vackra stammen skulle trivas i de skyddade och frodiga förhållandena i området. Till allas förvåning har den planterade plantan tillsvidare trivts rätt bra. Det unga trädet har redan en vacker näver, och det är lätt att föreställa sig hur vackert trädet blir när det växer upp. Trädet, som aldrig blir stort även om det trivs, får en gul höstskrud.

3 Tulpanträd Liriodendron tulipifera

Tulpanträdet härstammar från Nordamerika och påträffas i USA från Florida ända till gränsen mot Kanada. I sina hemtrakter blir tulpanträdet mycket stort och kan rentav bli över 60 meter högt, vilket gör det till det största lövträdet i hela Nordamerika.

Trädet har fått sitt namn av de stora, men ändå rätt oansenliga tulpanlika blommorna. De är gulgröna och döljer sig bland de säreget formade bladen. På hösten får bladen i bästa fall en vacker gul höstglöd.

Tulpanträdet har först de senaste åren börjat trivas i Finland och tillsvidare har vi inga stora träd hos oss. Här blommar tulpanträdet först i månadsskiftet juli–augusti. Veden hos denna ”Yellow Poplar” påminner om veden hos poppelträd (Populus). Tulpanträdet är emellertid inte släkt med popplarna, utan med de vackert blommande magnolierna (Magnolia).

4 Fujigran Abies veitchii

Fujigranen trivs bra i Finland och är en av de allra vackraste ädelgranarna. Den har redan i hundra år odlats hos oss i viss utsträckning, men har förblivit sällsynt.

Fujigranen når hos oss en höjd på minst 15 meter. Den har uppåtriktade grenar, vilket är vanligt för granar i fjärran östern, och det ökar trädets vackra regelbundenhet. Undersidan av de breda kvistarna glimmar silvervita eftersom barren är nästan vita undertill. Trädgruppen som presenteras här planterades för bara ett tjugotal år sedan, men plantorna har redan utveckats till stora träd. Det vore önskvärt att den vackra Fujigranen skulle odlas i större utsträckning, men de allt mindre trädgårdarna gör att detta inte är sannolikt.

5 Nordjapansk hemlock Tsuga diversifolia

Hemlockerna är ett exotiskt barrträdssläkte i östra Asien och Nordamerkika. Endast ett tiotal arter är kända och av dessa trivs fem även hos oss. Hemlockerna kännetecknas av ett vackert växtsätt, späda barr och en hängande krona.

Nordjapansk hemlock är den enda ostasiatiska hemlockarten som trivs hos oss. Den har en bred konform men blir inte stor här, endast 4–6 meter hög. Nordjapansk hemlock trivs bra även i skugga men är sällsynt i Finland, trots att det är en användbar specialitet även för mindre trädgårdar. Barren är mycket korta, trubbiga och mjuka med en undersida som nästan är kritvit. Hemlockernas små kottar är vackra och smyckeslika.

6 Ormgran Picea abies f. virgata

Eftersom det växte flera ormgranar i Nackböle när området inventerades på 1980-talet förefaller Jakob Kavaleff ha haft ett speciellt förhållande till trädet. Ormgranen måste betraktas som en mutation av den vanliga skogsgranen; kvistarnas utveckling har störts och resultatet är glesa grenar av den typ vi kan se här. Trädet har styva huvudgrenar med gles förgrening.

Ursprungligen har ormgranen påträffats i Tyskland, men liknande granar har hittats överallt där skogsgran förekommer. Alla träd av denna typ är individer som uppstått individuellt och alla är något olika. I Finland har man valt flera olika ormgranssorter som kan placeras på olika ställen efter önskemål: t.ex. som fulsnygga blickfång, så som Kavaleff i tiderna gjorde.

7 Kinesisk sekvoja Metasequoia glyptostroboides

Den kinesiska sekvojan var en världssensation när den hittades på 1940-talet eftersom man vid den tiden trodde att alla barrträdsarter redan hade hittats. Tidigare kände man endast till detta släkte genom fossilfynd från tertiärperioden.

En nära släkting till den kinesiska sekvojan är det världsberömda nordamerikanska mammutträdet (Sequoiadendron giganteum). Den kinesiska sekvojan avviker emellertid på många sätt från sin jättelika släkting. Det mest iögonenfallande är att den kinesiska arten är ett lövfällande barrträd, precis som lärkträden (Larix), medan mammutträdet är städsegrönt. Också i detta fall har storleken betydelse; den kinesiska sekvojan kan i naturen bli 30 meter hög men är svagväxande jämfört med det nästan etthundra meter höga kaliforniska mammutträdet, vars stam är så massiv att det kan gå en väg genom trädet.

Hos oss blir den kinesiska sekvojan sannolikt inte mer än cirka fem meter hög även om den trivs. Det är först den senaste tiden som förhållandena i vissa delar av landet till följd av klimatförändringarna har blivit så gynnsamma att den alls har kunnat odlas hos oss. Mammutträdet trivs inte hos oss.

8 Kaskadgran Abies procera

Kaskadgranen har ungefär samma mått som kustgranen (Abies grandis), vilket innebär att även kaskadgranen hör till ”stadiondivisionen” i fråga om storlek. Hos oss räknas kaskadgranen inte klimatmässigt som mer tålig än kustgranen.

Kaskadgranen anses som en av de vackraste ädelgranarna vad gäller formen. Den har dekorativa blågröna barr som är naturligt böjda. Denna snabbväxande ädelgransart odlas mycket allmänt i Danmark, där den vid jul används för bland annat kransar och då kallas kungsgran. De smarta danskarna lyckas sälja dessa barrträd i hela Europa, även i Finland.

Av denna art har vi endast en kort tids erfarenhet eftersom man inte har kunnat odla den i Finland förrän de senaste decenniernas klimatförändringar.

9 Kustgran Abies grandis

Kustgranen hör till de stora barrträden som i hemtrakterna i Nordamerika blir två meter i diameter vid stambasen och över 70 meter höga, vilket innebär att de är lika höga som stadiontornet (72 m) i Helsingfors.

I Finland blir den storväxta granen ändå inte lika stor eftersom den är rätt klimatkänslig, och i det inre av landet kan den därför inte odlas med framgång. Kustgranen är en av de mest snabbväxande ädelgranarna och även plantorna i Nackböle kan uppvisa en årstillväxt på nästan en meter. Trots den snabba startutvecklingen har de tre planterade plantorna tillsvidare varit rätt härdiga i Nackböle. Det är lättast att känna igen kustgranen på barren – de är mycket långa och kamlikt placerade på grenarna.

10 Hybridgran Picea x lutzii

Hybridgranen, som förekommer i de nordvästra delarna av Nordamerika, är en naturlig korsning mellan vitgran (Picea glauca) och sitkagran (Picea sitchensis). Tecknet x mellan det vetenskapliga släktnamnet och epitetet i namnet visar att hybridgranen är en korsning.

Vitgranen förekommer allmänt i USA och Kanada, över nästan hela området mellan Atlanten och Stilla havet. I de västligaste delarna av vitgranens utbredningsområde möts den kontinentala vitgranen och den mycket maritima sitkagranen, och det har gett upphov till korsningen mellan de två arterna – hybridgranen. I naturen är denna typ av korsningar mellan två arter sällsynta, även om människan har lyckats korsa en mängd granarter.

Här är hybridgranen användbar eftersom den hos oss rätt känsliga sitkagranen på detta sätt får bättre möjligheter att klara sig, även om det endast sker i form av en korsning. Hybridgranen har ärvt de nålsvassa barren av sitkagranen, medan den blåa nyansen kommer från vitgranen.

11 Ormskinnstall Pinus heldreichii var. leucodermis

Ormskinnstallen härstammar från Balkan och är en rätt småväxt tall. I sina hemtrakter blir den i bästa fall över 20 meter hög, men hos oss endast cirka hälften så hög.

Trädet har en kraftig stam vars bark med tilltagande ålder blir allt mer grå. Barren är djupt gröna jämfört med de blågröna barren hos våra tallar. Kottarna är nästan två gånger så stora som de vi är vana vid och därmed dekorativa.

Ormskinnstallen trivdes inte tidigare i Finland, men det förändrade klimatet har gjort det möjligt att åtminstone odla den i de södra delarna av landet. Om den trivs kan ormskinnstallen på gynnsamma ställen vara ett användbart alternativ till den nästan alltför allmänt planterade bergtallen (Pinus mugo).

12 Koreagran Abies koreana

Man känner till över 40 arter ädelgranar. Egentligen har dessa inget att göra med gransläktet (Picea); det handlar om ett helt annat släkte. Men båda har ett konformat växtsätt.

Koreagranen är en småväxt art som sällan uppnår 15 meters höjd. Vanligen blir den endast några meter hög, men den har en vacker form och belönar ofta odlaren med en rik kottskörd redan som ung. Ädelgranarnas kottar växer i trädets krona och står upprätt, nästan som stearinljus. När fröna mognat lossar kottfjällen och endast kottaxeln står kvar.

Koreagranen var en av de sista ädelgranarna som hittades. Den grupp koreagranar som här presenteras härstammar från ön Cheju vid den södra udden av den koreanska halvön, där en nordisk arboretumexpedition samlade frön. Det var på denna ö som arten ursprungligen samlades och beskrevs för vetenskapen.

Det japanska öriket har en mycket rik och mångfacetterad växtlighet. De sydligaste öarna hör nästan till tropikerna, och arterna som växer där trivs inte i Finland. På de nordliga öarna Hokkaido och Honshu förekommer däremot växter som också trivs hos oss. För en mångsidig växtlighets skull anlades – intill lärkträden från Kavaleffs tid – en separat sektion i Nackböle för växter från Japan. Här presenteras japanska arter så omfattande som möjligt.

Japanska träd och buskar är arter som trivs i ett maritimt klimat. Det maritima klimatet är en fuktig klimattyp där temperaturens års- och dygnsvariationer vanligen är rätt små. Havet magasinerar värme ungefär som ett värme-element. På våren värms det långsamt upp och på hösten svalnar det gradvis. Därför börjar växterna växa sent och utsätts inte för vårfrost. Däremot kan de drabbas av höstfrost eftersom de mognar – dvs. förbereder sig för vintern – sent. De är inte heller särskilt vintertåliga, så de kan skadas under de strängaste vintrarna.

I Finland började man odla japanska växter under de sista åren av 1800-talet, då de europeiska plantskolorna hade lyckats odla upp de japanska växtskatterna från frömaterialet. Japan var länge stängt från omvärlden och dess växter fick rätt sent en vetenskaplig beskrivning.

1 Koreansk azalea Rhododendron schlippenbachii ’Longtrunk’

Azaleorna anses numera höra till rhododendronsläktet (Rhododendron) trots att de tidigare beskrevs som ett separat släkte (Azalea). Man känner till tiotals azaleaarter och bland dem finns både lövfällande och städsegröna arter. Odlade azaleor företräds ofta av sorter med mycket lysande färger, som eventuellt har förädlats i tusentals exemplar.

Alla azaleor var länge mycket sällsynta i Finland. Största delen av de azaleor som odlats hos oss har varit olika sorter av japanazalea (Rhododendron molle ssp. japonicum). Rena arter har däremot sällan odlats här. Den mest sällsynta av dem är koreansk azalea. År 1976 samlade en nordisk arboretumexpedition koreansk azalea bland bergen i Sydkorea och på så sätt kunde vi för första gången bygga upp ett verkligt tåligt bestånd av den vackra arten. Resultatet av de frön som samlades i Sydkorea kan nu beundras i Mejlans arboretum.

Koreansk azalea blommar med ljusröda blommor när bladen slår ut. Vissa år är blomningen så översvallande riklig att busken påminner om ljusrött spunnet socker eller en blomsterhatt. Busken blir omkring två meter hög och får i bästa fall en fin rödorange höstfärg. Även om odlingen av azaleor idag främst bygger på olika korsningar kan koreansk azalea knappt korsas med någon annan azaleaart.

2 Katsura Cercidiphyllum japonicum

Katsura är en av de allra vackraste japanska trädarterna. Fullvuxen är den en under tio meter hög, flerstammig, österländskt sirlig trädgårdsprydnad med hjärtformade blad. Katsuran är den enda arten i sitt släkte och har inte längre nära släktingar bland världens trädarter. Det är nämligen fråga om en mycket gammal och utvecklingshistoriskt primitiv art vars närmaste släktingar förekom redan under dinosaurieeran.

I Finland har katsuran odlats redan länge men är fortfarande sällsynt. Den senaste tiden har den börjat bli mer allmän i entusiasters trädgårdar – den trivs ju bra i södra Finland. Katsuran får vissa år en mycket fin höstfärg, och löven som fallit till marken har en intressant arom som påminner om pepparkakor och som sprider sig långa vägar, t.ex. där katsuran växer vid Malms begravningsplats. I Helsingfors parker är den sällsynt.

3 Cinnoberapel Malus tschonoskii

Cinnoberapeln förekommer i Japan och är en av de vackraste äppelträdsarterna. Till skillnad från många andra arter har den redan som ung ett nästan pelaraktigt växtsätt. Ett regelbundet och smalt växtsätt är en användbar och önskad egenskap både i små trädgårdar och i offentliga miljöer.

Cinnoberapeln blommar inte länge; blomsterprakten är över på några dagar. Om pollineringen lyckas utvecklas blommorna till små, knappt körsbärsstora äpplen som ibland hänger kvar i trädet hela vintern. Bladen är exceptionella, täckta av ett filtaktigt ludd, och får vanligen en fin höstfärg. Åtminstone tillsvidare är cinnoberapeln mycket sällsynt i Finland trots att det inte förefaller finnas några hinder för att den skulle trivas.

4 Junimagnolia Magnolia obovata

Magnolierna hör till adeln bland blommande träd – beundrade men krävande. Medan man tidigare i Finland endast kunde odla tre magnoliaarter med någorlunda framgång har situationen i och med klimatförändringarna förändrats och numera finns det flera potentiellt framgångsrika magnoliaarter.

Junimagnolian kan i naturen växa till ett nästan 20 meter högt träd, men hos oss är den närmast en stor buske. Bladen är mycket stora och omvänt äggrunda, dvs. bredare mot spetsen. De vita blommorna kan vara jättelika för våra förhållanden; upp till 15 cm breda. De har en kraftig, behaglig doft.

Junimagnolian ska placeras på en skyddad plats med djup mylla eftersom vinden kan riva i de stora bladen och blommorna. I naturen får den bra skydd av andra växter. I trädgårdar förstår man inte alltid detta utan placerar vackra exemplar för sig, vilket gör dem mindre skyddade mot vind och hetta.

5 Jättearalia Kalopanax septemlobus

Den med kraftiga taggar beväpnade jättearalian är släkt med ginseng (Panax ginseng). Till skillnad från ginseng som har örtstam är jättearalian rätt stor i naturen; ett upp till tjugo meter högt träd. Den upptäcktes redan på 1700-talet men beskrevs först av misstag som en lönn (Acer).

Hos oss har odlingen av jättearalian först nyligen inletts, så det finns inga fullvuxna träd ännu. Det innebär att man inte vet hur stor jättearalian kan bli i Finland. Med sina märkligt taggiga skott är den i vilket fall som helst en av de mest exotiska vedväxterna. I kontinentala Asien finns en varietet med djupare flikar, och en sådan har planterats i ”Östasien” i Nackböle.

6 Ussurilärk Larix gmelinii var. olgensis

Det finns totalt drygt tio kända lärkträdsarter i världen. De förekommer i Europa, Asien och Nordamerika. Lärkträden är lövfällande, dvs. sommargröna, barrträd. Det finns mycket färre barrträdsarter av den här typen än städsegröna barrträd. Lärkträden är svåra att identifiera; kottarna är de viktigaste kännetecknen.

Ussurilärken härstammar från ryska Fjärran östern, inte långt från Kina och Nordkorea. Den beskrevs i närheten av Olgabukten vid Stilla havet, vilket har gett den dess latinska namn. Denna geografiska ras eller varietet av dahurlärk (Larix gmelinii) har korta grenar och små kottar, men är storväxt. Ussurilärken har odlats sparsamt i Finland i cirka ett hundra år. Hos oss blir de största träden över 30 meter höga. Liksom övriga lärkträd blir ussurilärken gul till hösten.

7 Solfjäderslönn Acer japonicum

Solfjäderslönnen hör till samma sektion Palmata som den beundrade japanska lönnen (A. palmatum). Vid en första anblick ser de mycket likadana ut, men solfjäderslönnens blad är mer handformade och mindre sirliga än den japanska lönnens blad.

Solfjäderslönnen förekommer längre norrut i Japan än den japanska lönnen – som på många håll i världen är populär som prydnadsväxt – och är därför tåligare. Solfjäderslönnen blir också något större än den japanska lönnen och dess höstfärger är kanske inte lika djupa som hos den sistnämnda. Solfjäderslönnen är emellertid ett säkrare val hos oss när man vill odla ett/en av dessa sirliga små träd eller buskar.

9 Cissuslönn Acer cissifolium

Cissuslönnens blad avviker från de flesta andra lönnars blad eftersom de består av tre småblad, på samma sätt som hos t.ex. asken. Arten är dessutom en tvåbyggare, dvs. han- och honblommorna förekommer på olika växtindivider.

I Finland är cissuslönnen en rätt ny bekantskap. Först efter att Helsingfors universitets fröexpedition hade samlat artens frön på en resa till Japan 1993 började man odlad den här. Cissuslönnen är ett rätt litet träd med sirliga grenar, och gynnsamma höstar får den en rätt imponerande höstskrud. Å andra sidan är den rätt klimatkänslig och kan ta skada om vintern är ogynnsam. I Nackböle har man planterat två träd som man hoppas är av olika kön så att det ska kunna uppstå frön när båda träden uppnår blomningsålder.

10 Japansk lärk Larix kaempferi

Japansk lärk påträffas endast på ön Honshu i Japan och torde vara den mest dekorativa av alla lärkträd. I naturen är den stor med rätt bred krona, men ändå österländskt sirlig och tilltalande.

I Finland har den odlats redan länge men har ändå förblivit rätt sällsynt. De två träden i Nackböle har stått här ett tjugotal år och deras växtsätt avviker fullständigt från det hos andra lärkträdsarter, vilka redan som unga har rak stam och återhållsam grenväxt. Ett charmigt drag hos japansk lärk är att kotten är så dekorativ att den påminner om en blommande ros.

11 Japansk lönn, sorten ’Osakazuki’ Acer palmatum ’Osakazuki’

Japansk lönn är vanligen ett litet träd eller en stor buske, och en av de viktigaste växterna i den japanska trädgårdskulturen. Man har förädlat den till hundratals olika – och runt om i världen populära – sorter med olika blad och färger, som också säljs i trädgårdsaffärer i Finland. Största delen av dem är antingen för känsliga för att odlas hos oss eller tål endast nätt och jämnt förhållandena här.

Det finns emellertid en handfull sorter av japansk lönn som man rätt tryggt kan odla i de södra delarna av landet. Sorten ’Osakazuki’ som presenteras här är en av de bästa. Den har ett fint växtsätt, får vanligen en vacker orange höstskrud och den måttligt stora busken kan även odlas i små trädgårdar.

12 Japansk mongol-ek Quercus mongolica var. grosseserrata

Den form av mongolisk ek som här presenteras är mindre än vår ek (Q. robur) och förekommer i Japan och på Kurilerna i Östasien.

Denna ekart är användbar och har kanske något mer dekorativa blad än vår ek. Faktorer som bidrar till att göra den lockande är den rätt fina höstfärgen och den något mindre storleken. I Finland började den odlas först efter Helsingfors universitets fröexpeditioner för ett par årtionden sedan.

I ”Östasien” i Nackböle växer också den ras som fått namnet efter det kontinentalasiatiska landet (dvs. Mongoliet), och intresserade kan studera de små skillnaderna mellan dem så som de tar sig uttryck i bladen. Denna ek är kanske den enda östasiatiska ekart som trivs hos oss. Globalt finns det nästan 500 kända ekarter.

I de östra och nordöstra delarna av Nordamerika finns områden med växter som framgångsrikt kan odlas i Finland. De första växterna från Nordamerika samlades in redan på 1750-talet av den finländske prästen, forskningsresanden och botanikern Pehr Kalm (1716–1779), som var den svenske botanikern Carl von Linnés elev.

I denna sektion kan besökaren bekanta sig med särdragen hos träd och buskar i de frodiga nordamerikanska lövträdsskogarna och deras ofta dekorativa löv. Växterna i de östra delarna av Nordamerika kräver vanligen en hög värmesumma. Värmesumman anger värmens betydelse under växtperioden. Beräkningen av värmesumman sker då dygnsmedel- temperaturen överstiger +5°C. Ett års värmesumma är den sammanlagda dygnsmedeltemperaturen för dygn med en dygnsmedeltemperatur som överstiger fem grader.

De nordamerikanska växterna vaknar sent på våren, men kan växa långt in på hösten. De har ofta god köldhärdighet och lämpar sig även därför för odling i Finland. I den frodigaste lundskogen i arboretumet växer förutom de exotiska arterna även sällsynta inhemska lundväxter såsom skogsbingel, gulsippa och skogsalm.

1 Manchurisk solfjäderslönn Acer pseudosieboldianum

Manchurisk solfjäderslönn hör till en av de vackraste botaniska grupperna bland lönnarna. Sektionen Palmata omfattar över tio arter som (med ett undantag) förekommer i Östasien och som i fråga om växtsätt är buskar eller busklika träd.

Manchurisk solfjäderslönn torde vara den klimatmässigt härdigaste arten i gruppen. De dekorativa bladen får i bästa fall en lysande gulorange rodnad, men det förekommer stora skillnader beroende på växtplats och det odlade trädets ursprung. Förekommer det mycket frost på hösten kan bladen torka och hänga kvar långt in på vintern. Manchurisk solfjäderslönn är en vacker och rätt långsamt växande buske.

I takt med att klimatet i Finland förändras kan man försöka odla allt mer exotiska arter. Hos oss var Manchurisk solfjäderslönn länge så gott som okänd utanför växtsamlingar, men de senaste åren har den blivit allmännare efterhand som den blivit mer känd. Arten förekommer vilt på Koreahalvön och är härdig i hela södra Finland.

2 Flikbladig hästkastanj Aesculus hippocastanum ’Laciniata’

Totalt finns det drygt tio hästkastanjarter. De förekommer främst i Östasien och Nordamerika. I Europa förekommer endast en vild art, den för många bekanta hästkastanjen (A. hippocastanum). Den har i flera hundra år odlats som prydnadsträd och även i Finland har den odlats redan länge.

Av hästkastanj finns endast några få sorter, dvs. former som människan har börjat odla och gett sortnamn. En av dessa är den fylldblommiga och frölösa ’Baumannii’ som är rätt vanlig i europeiska parker. En annan allmänt odlad sort är den djupt flikbladiga ’Laciniata’ som presenteras här och vars blad ser ut som söndersliten spets och inte alls påminner om moderartens blad.

Flikbladiga former är ofta mindre till växten än den ursprungliga arten eftersom den yta där fotosyntesen sker är mindre. Ofta kräver de flikbladiga formerna mycket ljus. Den i Finland nästan okända flikbladiga hästkastanjen torde passa bra i trädsamlingen i Nackböle där man redan under Jakob Kavaleffs tid gynnade speciella träd, ibland med rentav något konstigt utseende.

3 Silverlönn Acer saccharinum

Den nordamerikanska silverlönnen är en av de största lönnarterna. Den kan bli upp till 40 meter hög och precis som vår inhemska gråal så trivs den på fuktiga ställen. Silverlönnen har odlats som prydnadsträd i flera hundra år och är en av de ursprungliga lönnarter som Carl von Linné beskrev 1753.

Även i Finland har silverlönnen veterligen använts sedan den tiden – åtminstone har den redan länge hört till den finländska herrgårdskulturen trots att den förblivit sällsynt. Trädet som presenteras här knäcktes i stormen Tapani år 2011. Det planterades av Jakob Kavaleff för cirka ett hundra år sedan och var ett tidstypiskt exotiskt prydnadsträd.

Till skillnad från många andra lönnarter har silverlönnen ett virke som är lättknäckt och arten rekommenderas inte numera vid parkplanteringar. Dess femflikiga blad är silvergråa på undersidan och när det blåser skimrar trädet i två färger. Silverlönnen får inte särskilt flammande höstfärger, men då bladen sent på hösten har fallit till marken bildar de en speciell höstaspekt.

4 Amerikansk näbbhassel Corylus cornuta

Amerikansk näbbhassel härstammar från Nordamerika och hör till hasselsläktet, som omfattar cirka tio arter. Den avviker på många sätt från den hassel (C. avellana) som växer vild hos oss. Amerikansk näbbhassel blir mindre än vår hassel, dess stammar är mycket slankare och växtsättet mer upprätt. Bladen är också något mer äggformade samt mindre.

Nötterna mognar redan i månadsskiftet augusti–september och är inhöljda i kittlande svepeblad, fyllda av taggiga hår. Frukterna är ätbara, men mindre än hos vår inhemska art och besvärliga att plocka. Uppenbarligen trivs amerikansk näbbhassel åtminstone lika bra i Finland som den vilda hasseln. Bland planteringarna vid huvudbyggnaden på Nackböle gård växer en ensam, redan gammal amerikansk näbbhassel, som nu får sällskap av de nyplanterade buskarna – visserligen på ett visst avstånd.

5 Gulbjörk Betula alleghaniensis

Gulbjörken härstammar från de östra delarna av Nordamerika. Den gulgråa barken gör att den avviker från våra inhemska björkar. Bladen får en vacker gul höstfärg och är också större och mer avlånga än bladen hos glas- eller vårtbjörken (B. pubescens, B. pendula). Gulbjörken tål skugga bättre än våra arter och hör i sina hemtrakter, tillsammans med lind (Tilia), bok (Fagus), lönn (Acer) och hickory (Carya), till den trädmosaik som bildar en typisk lövblandskog.

Gulbjörk har odlats i Finland i mer än ett hundra år, men tyvärr har denna mycket användbara art förblivit en raritet som främst förekommer i samlingar. Den kan framgångsrikt odlas i hela södra Finland.

Trädet i Nackböle är cirka hundra år gammalt och börjar få tydliga tecken på ålderdomssvaghet, och därför har man strax intill planterat en planta av körsbärsbjörk (B. lenta). Gulbjörken i Nackböle artbestämdes i tiderna till körsbärsbjörk, en annan nordamerikansk och mycket snarlik art – med undantag för den nästan svarta barken.

6 Skidhickory Carya ovata

Hickoryträden är till övervägande del storväxta och påträffas bara i Nordamerika och Östasien. De mest tåliga hickoryarterna är nordamerikanska och av dem är skidhickoryn en av de allra tåligaste. I sina hemtrakter kan den bli över 30 meter hög men blir mindre om den odlas. Hickoryarterna hör till valnötsväxterna (Juglandaceae) och producerar nötter av vilka en del är ätbara, vilket är fallet med skidhickoryns frukter. En del av hickoryarterna producerar mycket tanninrika nötter som endast lämpar sig för djur. Den senaste tiden har pekannöten blivit bekant även hos oss och det är en annan hickoryarts (C. illinoensis) frukt. Också den arten har planterats i Nackböle.

En äldre generation kanske minns hickoryskidor från sin ungdom. Det mycket användbara, hållbara och elastiska virket används fortfarande för bland annat verktygsskaft. I Nordamerika är det hickory som ger ”den enda rätta” smaken när man röker fisk och kött.

I Finland har skidhickoryn i ett hundra år odlats som en raritet och förekommer främst i samlingar, men man känner inte till några gamla träd hos oss.

7 Grå valnöt Juglans cinerea

Globalt känner man till cirka 20 valnötsarter. Vilda förekommer de i Asien och Nord- och Mellanamerika. Den mest kända valnötsarten hos oss är antagligen valnöt (J. regia), vilket kanske beror på att själva nötterna är både hälsosamma och läckra.

I Finland har man odlat grå valnöt sedan Pehr Kalms dagar på 1700-talet; Kalm – en av Carl von Linnés elever – hämtade frön från Nordamerika 1751. Grå valnöt utvecklas till ett träd med bred krona och stora sammansatta blad som i synnerhet på hösten är exotiska eftersom de får en gul höstfärg om trädet har en bra växtplats.

Grå valnöt har frukter med klibbigt skal som färgar fingrarna gula. Själva nötterna är visserligen ätbara men har så tjockt skal att det krävs ordentligt med kraft eller något redskap för att få fram dem.

8 Tilia monticola

Enligt en uppfattning finns det flera lindarter i Nordamerika, enligt en annan åsikt endast en; svartlind (T. americana). Forskarna är nämligen fortfarande inte eniga om antalet nordamerikanska lindarter eftersom de alla i så hög grad liknar varandra. Svartlinden förekommer i hela östra Nordamerika, men i de sydöstra delarna av detta område har man identifierat flera former – ibland beskrivna som separata arter – såsom den här presenterade Tilia monticola, som inte har ett svenskt namn.

Ett gemensamt drag för de nordamerikanska lindarna är de mycket stora bladen. Detta är också fallet med det unga träd som presenteras här. Kanske det faktiskt ligger något i talesättet att allting är stort i Amerika.

I Finland odlas de nordamerikanska lindarna sällan. Enstaka planterade exemplar har dock påträffats i städerna i södra Finland, kanske har de hamnat här av misstag tillsammans med annat plantmaterial. Orsaken till att man antar att de planterats av misstag är att planerarna knappast med avsikt har valt storbladiga träd som inte tål hård vind särskilt bra.

9 Paraplymagnolia Magnolia tripetala

Magnolierna hör till den absoluta eliten i växtvärlden om man tänker på vacker blomning och blommornas storlek. Vilda förekommer de endast i Östasien och Nordamerika.

I Finland har magnolierna alltid ansetts vara känsliga och har fram tills alldeles nyligen varit sällsynta i trädgårdar. De senaste åren har man emellertid med viss framgång kunnat pröva på flera magnoliaarter och magnoliasorter.

En av de allra mest exotiska arterna som numera trivs hos oss är den nordamerikanska paraplymagnolian. Den har fått sitt namn av de väldiga bladen som kan bli nästan trettio centimeter stora och som hänger likt paraplyer. Efter att bladen har slagit ut blommar paraplymagnolian med stora vita blommor. Den motbjudande lukten – som påminner om näckrosens – är emellertid en besvikelse; normalt sprider magnolierna en ljuvlig doft som är lika fin som blommornas utseende.

I denna sektion har exempel på sådana träd och buskar från den europeiska kontinenten planterats som inte förekommer naturligt i Finland. Träden och buskarna för den europeiska sektionen måste väljas omsorgsfullt för att de ska klara av den finska vintern. Växtens ursprung blir då viktigt. För sydliga växter trivs inte hos oss. De stora lövträden i denna sektion är exempel på naturliga trädslag i lundar: skogslönnar, klibbalar, skogsekar och vårtbjörkar.

Europeiska träd och buskar har odlats hos oss ända sedan 1700-talet, men de har inte alltid trivts så bra. Den senaste tidens varmare klimat har gjort det möjligt att odla många arter med gott resultat.

Europeiska träd och buskar får vanligen inte lika praktfulla höstfärger som arter från andra kontinenter. I synnerhet röda höstfärger är sällsynta i den europeiska floran.

1 Ek Quercus robur

Eken (som även kallas skogsek, vanlig ek, sommarek och stjälkek) är ett av de ädla lövträd som alla känner till hos oss. I Finland förekommer eken vild främst i ett smalt bälte längst i sydväst, men odlad trivs den betydligt längre norrut. Till och med arboretet i Torneå har en ek.

Eken förekommer i hela Europa och norra gränsen för dess utbredningsområde går från S:t Petersburg till strax sydost om Moskva. Under svenska tiden ägdes ekarna i Finland av kronan och de bästa ekstammarna användes till att bygga skepp. Till all lycka fälldes inte alla stora ekar. De största uppmätta ekarna i Finland har en stamomkrets på över sex meter.

Eken är ett av de mest långlivade vilda lövträden vi har. Även om den inte sägs vara särskilt krävande vad gäller växtunderlagets bördighet trivs den bäst på frodiga, genomsläppliga marker. Eken sprids av bland annat nötskrikan. Den hittar garanterat de ollonproducerande ekarna och samlar skörden i förråd, där ollonen ofta börjar gro då den uppenbart tankspridda fågeln glömmer var den har sina förråd.

I Nackböle finns det åtminstone två olika typer av ekar. Här, och till exempel i allén på Kungseksvägen, växer en typ som utvecklas väl och som skapar fylliga ollon. Här och där förekommer också slankare ekar som inte har trivts lika bra och som har mer äggrunda ollon. Det sägs att Jakob Kavaleff skaffade trädfrön på sina utlandsresor. Det är möjligt att båda ekbestånden i Nackböle har sitt ursprung i hans anskaffningar. Ekarna i Nackböle är knappast vildväxande, utan Kavaleff torde ha planterat de ursprungliga träden.

2 Tyskoxel Sorbus torminalis

Vid första anblicken påminner den europeiska tyskoxeln inte alls om en rönn (trots att det finska namnet ’etelänpihlaja’ antyder det); bladen är sammanhängande och säreget flikade. När trädet blommar ser man ändå att det hör till rönnsläktet. Bären mognar sent på hösten och har en grön- eller brunskiftande färg. Tyvärr hinner de knappast mogna i Nackböle, så vi kan inte testa om de ätbara bären verkligen påminner om dadlar i smaken, som det påstås.

Tyskoxeln förekommer i hela Kontinentaleuropa. Den är vanligen enstammig och kan bli upp till 25 meter hög och få en bred krona.

Harar och kaniner lämnar rönnen (S. aucuparia) i fred, uppenbarligen gillar de inte smaken. Tyskoxeln har däremot lockat harar att till och med klättra över skyddsnät för att kunna smaka på denna läckerhet. Man har därför varit tvungen att montera upp högre skyddsnät för de tre tyskoxlarna i Nackböle – så lockande är barken. Tyskoxeln hör till de ursprungliga arterna i Nackböle, men de exemplar som Kavaleff i tiderna planterade finns nog inte kvar.

3 Acer platanoides ’Paldiski’

Paldiski är en stad vid Estlands nordvästra kust. Där hittades denna speciella flikbladiga form av skogslönn som man först nyligen har börjat odla kommersiellt.

Man känner till ett halvdussin olika former av flikbladiga skogslönnar. De äldsta av dem har odlats i över 300 år. Även i Nackböle har man planterat tre olika former. Flikbladigheten är ärftlig. Om ytan på bladen där fotosyntesen sker är mindre leder det vanligen till ett mindre träd.

Flikbladigheten hos denna sort är mycket avvikande och det finns inte vuxna träd ens i Estland eftersom en lastbil enligt uppgift ska ha backat på det ursprungliga trädet. Lyckligtvis hade man hunnit ta till vara förökningsmaterial. Trädets slutliga storlek visar sig när trädet växer upp här – förhoppningsvis ännu i flera decennier.

4 Prunus avium ’Plena’

Sötkörsbär är en europeisk körsbärsart som påträffas vild så långt norrut som i Danmark. Eftersom de röda små körsbären är speciellt populära bland fåglar kallas den också fågelbär. Bären är vanligen något sura men då och då uppstår bestånd med mycket söta bär.

När bladen slår ut blommar sötkörsbäret med vita blommor som i vuxna träd på ett soligt ställe kan skapa ett veritabelt blomstermoln under några dagar. Den fylldblommiga form som presenteras här är verkligt vacker när den blommar – i synnerhet om man har möjlighet att se den underifrån. De fyllda blommorna hänger nämligen likt klockor och öppnar sig nedåt. Sötkörsbärets höstfärg kan vara verkligt anslående med alla tänkbara nyanser av gult, orange och rött.

Den fylldblommiga formen anses känsligare än själva arten som inte heller har rykte om sig att vara det mest tåliga körsbäret hos oss. Endast i södra Finland kan man lita på att den trivs.

5 Bok Fagus sylvatica

Boksläktet omfattar färre än 20 arter i Europa, östra Asien och Nordamerika. Bokens naturliga utbredningsområde sträcker sig inte ända till Finland, men redan i södra Sverige förekommer bokskogar.

Arten förekommer i hela Kontinentaleuropa och bildar de bekanta skogarna som på sommaren är mycket skuggiga; efter våraspekten förefaller det inte växa just någonting under träden. Boken blir mycket stor med ett virke som är användbart för många ändamål. De flesta av oss har utan att veta om det kommit i personlig kontakt med materialet eftersom bok används för glasspinnar av trä.

I Finland odlades boken redan under den svenska tiden, men då trivdes den inte hos oss. Den senaste tiden har boken emellertid visat sig fullt tålig i till exempel Helsingforstrakten. Staden har planterat bokträd både i parker och – i små mängder och försökssyfte – i stadsskogarna.

På Kavaleffs tid fanns det veterligen inte bokträd i Nackböle. De nuvarande planteringarna i den europeiska sektionen innefattar tre olika naturliga bestånd. Dessutom har man planterat ett tiotal olika former eller sorter av bok i Nackböle.

6 Persisk ek Quercus macranthera

Globalt känner man till sammanlagt cirka 500 ekarter. Av dessa förekommer endast en art naturligt i Finland; persisk ek (Quercus robur). Dessutom kan man hos oss – i synnerhet numera – med varierande framgång odla nästan tjugo olika ekarter. En av de mest exotiska bland dem som trivs hos oss är persisk ek, som härstammar från norra Iran och Kaukasus.

Det är lätt att skilja på persisk ek och vanlig ek; den förstnämnda har mycket håriga skott. Persisk ek är mycket sällsynt i Finland – man känner endast till ett tiotal träd i hela landet och de har alla planterats de allra senaste åren. Arten har emellertid redan tidigare odlats hos oss. I cirka fyrtio år växte ett exemplar i Helsingfors universitets botaniska trädgård i Kajsaniemi, men det förfrös 1940 under vinterkriget. Det unga trädet i Nackböle önskar vi framgång och hög ålder, där det står skyddat på en frodig växtplats.

7 Kaukasisk vingnöt Pterocarya fraxinifolia

Vingnötterna är nära släkt med valnötter (Juglans) och förekommer naturligt i främst Asien. Den enda vingnötsarten som också förekommer i Kaukasien och sydöstra Europa är den kaukasiska vingnöten som presenteras här.

Vanligen är kaukasisk vingnöt ett flerstammigt, hos oss ofta busklikt träd. Bladen är sammansatta på samma sätt som rönnblad men mycket större. Namnet har vingnötterna fått av frukterna; små vingförsedda nötter som hänger som smycken i vackra klasar i trädets grenar. De små nötterna är knappast ätbara.

Kaukasisk vingnöt har varit känslig hos oss och för att egenskaperna hos det bestånd som presenteras här ska vara så väl lämpade för Norden som möjligt har det valts till odling i Sverige. Det ska bli intressant att se hur den trivs hos oss.

8 Skogslönn Acer platanoides

Den för alla bekanta skogslönnen hör till våra ädla lövträd tillsammans med ask (Fraxinus excelsior), ek (Quercus robur), lind (Tilia cordata) samt vres- och skogsalm (Ulmus laevis, U. glabra). Även om skogslönnen växer naturligt hos oss så är det svårt att visa vilka av lönnarna som verkligen är ursprungliga och vilka som har spritt sig till följd av mänskligt inflytande. I gynnsamma förhållanden sprids skogslönnen mycket effektivt via frön, och som ungt träd tål den bra skuggan av till exempel granar.

När det gäller höstfärger är skogslönnen ett av våra finaste träd. Den får vanligen en gul eller gulorange höstskrud som varierar i styrka från år till år. De fula fläckar som svampen lönntjärfläck bildar på bladen är inte skadliga för trädet. Förmultnande lönnblad är inte jordförbättrande eftersom förnan från lönn är sur; på denna punkt skiljer sig lönnen från många andra lövträd.

I Finland är skogslönnen rätt kortlivad eftersom den nästan utan undantag besväras av olika rötsvampar när den odlas, och trots att lönnen i övrigt har hårt virke så försvagas den av svamparna så att trädet ofta kuvas redan vid hundra års ålder.

Skogslinden har valts till Helsingfors ”eget” träd. Den förekommer i hela Kontinentaleuropa ända till Ukraina och Vitryssland, men inte på de brittiska öarna eller Pyreneiska halvön.

9 Turkhassel Corylus colurna

Turkhassel är den mest storväxta och enda trädlika arten i hasselsläktet (Corylus). Alla de andra cirka tio arterna är buskar. Turkhassel härstammar från ett område som sträcker sig från sydöstra Europa till Mindre Asien. Den har en uppseendeväckande askgrå och korkaktig bark som är mycket dekorativ. Grenarna är korta medan växtsättet är mycket symmetriskt och regelbundet. I sina hemtrakter kan trädet bli över 20 meter högt, men i Finland torde det bli mindre.

På grund av de ovan beskrivna egenskaperna har turkhassel ofta använts som gatuträd i europeiska städer, bland annat i Sverige. Den finns på prov i Helsingfors stads gatuträdsarboretum i Botbyåsen. I Finland är turkhasseln mycket sällsynt; det är först de senaste åren – i och med klimatförändringarna – man har försökt börja odla den här.

10 Bohuslind Tilia platyphyllos

Man känner totalt till över 40 lindarter i världen. I Finland odlas endast ett fåtal av dessa och bara en art, lind – även kallad skogslind – (T. cordata), förekommer naturligt här. Många har kanske sett bohuslinden utan att veta det eftersom den i parkplanteringar i Helsingfors och andra städer används tillsammans med vårt vanligaste parkträd, parklinden (Tilia x europaea).

Till och med för experter är lindarna svåra att identifiera. Bohuslinden är emellertid en av de lättast identifierbara lindarterna på grund av de håriga bladen och årsskotten. Den blommar i början av juli som den första av lindarna. Blommorna är gulvita, rätt stora och – som lindblommor brukar vara – doftande. Lindarna är utmärkta nektarväxter.

I Nackböle finns bohuslindar av olika typer och åldrar. I sektionen för Nordamerika växer några gamla träd planterade av Kavaleff, på andra håll i arboretet finns yngre individer, såsom här i sektionen för Europa; ett träd planterat på 1990-talet. Inte långt från det står två träd planterade på 2010-talet. Studerar man dem närmare kan man se att de alla är något olika i fråga om behåring och färg på skotten. De är ändå alla bohuslindar från Kontinentaleuropa.

11 Lundalm Ulmus minor

Lundalm påträffas vild redan i södra Sverige där den förekommer i lövskogar tillsammans med skogsalm (U. glabra). Den sirliga lundalmen blir inte lika stor som den hos oss allmännare skogsalmen. Odlad blir den ännu mindre, men ändå gott och väl så stor som till exempel gråal.

Lundalmen är ett exempel på lövträdsarter som förekommer i förhållanden som bara är något gynnsammare än hos oss. I framtiden kan dessa arter tack vare klimatförändringarna allt bättre anpassa sig till nya förhållanden. Tillsvidare är lundalmen sällsynt hos oss och trivs endast i de mest gynnsamma delarna av landet.

12 Fläder Sambucus nigra

Den europeiska flädern avviker från den hos oss allmänna druvflädern (S. racemosa) – som också härstammar från Europa – på grund av de ätbara blommorna och bären.

Flädern förekommer vild i södra Sverige men är hos oss rätt känslig som trädgårdsväxt och har inte så mycket att erbjuda rent estetiskt. Av blommorna kan man göra fläderblomssaft och senare kan man koka flädersaft av bären. Till skillnad från druvflädern skickar flädern inte rotskott och är därför enklare att hålla i schack.