När staden växte och stadsbornas levnadsstandard steg, ökade mängden kommunalt avfall. Man blev tvungen att börja köra soporna till få utvalda platser. Oftast grundades soptippar på ställen som inte kunde användas för annat, t.ex. på myrar och våtmarker. Nordsjö soptipp grundades på Tavastängarna, en obrukad åker.
Avfallet nedbryts eller ruttnar mycket långsamt i syrefria förhållanden och ser rätt lika ut under flera årtionden.
Förrrann sippervattnen från avfallsberget ut i de närliggande dikena och vidare till Porslax och Borgarstrandsviken. Soptippens diken anslöts till ett avloppssystem i början av 1980-talet. Efter det har sippervattnen inte belastat naturen. Nordsjö soptipp stängdes år 1988, varefter den täcktes med ett tunt lager jord.
Organiskt, ruttnande avfall ger upphov till soptippsgaser, som kraftigt värmer upp klimatet. Ett exempel är det illaluktande metanet. I soptippens ytskikt installerades ett gasuppsamlingssystem. Gasuppsamlingen var en betydande klimatåtgärd av Helsingfors stad och minskade riskerna för både människorna och miljön. Iståndsättningen av Nordsjö soptipp omfattade också installering av ett ännu effektivare gasuppsamlingssystem. Soptippen iståndsattes och gjordes säker för miljön åren 2012–2020.
På Nordsjötoppen dumpades inte endast sopor utan senare också förorenade jordmassor från byggplatser i Helsingfors. Slutförvaringsplatsen för jordmassor nära Hamnbågen gjordes också säker för miljön.
På Nordsjötoppens depåområde mellanlagras jordmassor och stenar som kan återanvändas. På den tidigare soptippen rör sig tunga fordon, som transporterar återanvändbar jord och stenar till och från depån.