Eiraparken uppstod samtidigt som stadsdelen Eira. Under stadsplaneringsarbetet 1905–1907 föreslogs att det skulle anläggas mindre grönområden för att skapa en frodig och varierande stadsbild. Tanken på att bygga en villastadsdel uppstod redan 1899, och 1905 utarbetade stadens byggnadskontor det första förslaget till en byggnadsordning för stadsdelen. Följande år lämnade arkitekterna Armas Lindgren (1874–1929), Lars Sonck (1870–1956) och Bertel Jung (1872–1946) in en skrivelse till stadsfullmäktige där de protesterade mot planen och presenterade en alternativ detaljplan.
Stadsfullmäktige bad om ett utlåtande i frågan av trädgårdsnämnden, som på den tiden övervakade stadens planteringar. Nämnden godkände den alternativa planen nästan i oförändrad form och fullmäktige beslutade om det nya detaljplaneförslaget, som särskilt betonade en enhetlig planering av grönområdena.
Den dåvarande stadsträdgårdsmästaren Svante Olsson ansvarade för planeringen av Eiraparken. Parken kan vid sidan av de övriga planteringarna i Eira anses vara ett sofistikerat inslag i stadsbilden. Det var och är en liten kontinental oas bland husen. År 1911 beviljade stadsfullmäktige anslag för planteringar i hörnet av Skepparegatan och Fabriksgatan. Parkens nuvarande utseende motsvarar i stort sett den ursprungliga planen.
Början av parkens historia var mindre elegant. Enligt stadsträdgårdsmästarens årsberättelse för 1912 låg det en djup dalsänka på platsen för parken, och för att fylla ut dalsänkan användes den som allmän avstjälpningsplats. Dessutom körde man dit jord och byggavfall från närliggande byggplatser.
Ovanpå avstjälpningsplatsen byggdes i alla fall en park. Den egentliga planen byggde på tyskinfluerad trädgårdsarkitektur, antagligen delvis för att stadsträdgårdsmästare Svante Olssons son Paul Olsson (1890–1973) utexaminerades som trädgårdsarkitekt från trädgårdsinstitutet i Köstritz i Tyskland. Parken stod klar 1913.
Eiraparken har alltid varit en traditionell barockpark där man kan flanera omkring och njuta av varierande blomsterprakt eller slå sig ner i lugn och ro bland träden. Lek- och spelfunktionerna koncentrerades på 1920- och 1930-talen till den intilliggande Fabriksparken.
Utgående från fotografier och planteringsförteckningar var Eiraparkens ursprungliga utseende mycket rikt och mångfacetterat. Parken hade minst lika många och unika arter som de äldre parkerna. Den lilla parken rymmer en rad olika teman, som ändå hålls samman av ett disciplinerat arrangemang. Resultatet är ett frodigt och mångsidigt trädgårdslandskap. Det mest effektfulla elementet är två stora perennplanteringar med vackra fleråriga växter som blommar under olika tider av sommaren. På våren tjusar de genomskinliga orangea azaleorna med sina stora blommor, och efter dem följer Helsingfors ”egna” blommor, syrenerna.
År 2000 placerades den förtjusande marmorskulpturen Tre pojkar som bär på ett kärl från 1962 av Matti Haupt (1912–1999) i västra kanten av parken, där den passar utmärkt. Verket donerades till staden av Kesko Ab och det kom till Eira efter att först ha stått utanför Keskos huvudkontor och sedan på Högholmen. Tyvärr blev skulpturen nedklottrad redan det första året i Eira, och klottret och avlägsnandet av det gav den porösa marmorn bestående skador.
Bredvid parken står Eira sjukhus, ritat av Lars Sonck (1870–1956), ett av de vackraste nationalromantiska byggnadskomplexen i Helsingfors. Det stod klart 1905. Sjukhusets namn kommer från den fornnordiska gudasagan om Edda, där Eir var läkekonstens gudinna. Ett sjukhus i Stockholm hade redan i början av 1800-talet fått namn efter henne. I Helsingfors gav sjukhuset sitt namn till en hel stadsdel.
Eira var ursprungligen ett privatsjukhus grundat av 13 läkare som ville skapa en hemtrevlig stämning. Läkarna reserverade tre tomter i hörnet av Jägaregatan och Fabriksgatan för sjukhuset. År 1910 ritade Sonck en tilläggsbyggnad för det populära sjukhuset, och där placerades bäddavdelningarna. Idag är Eira ett fullt modernt privatsjukhus, men man har försökt bevara Soncks nationalromantiska anda både i dess exteriör och i dess interiör.
