Jord placerades inte slumpmässigt på Nordsjötoppen utan arbetet grundade sig på en vision om ett unikt grönområde. Målet var ett mångsidigt naturområde, där både djuren och människorna trivs. Idén var att kompensera för de naturområden som gick förlorade när hamnen byggdes. Helsingfors stads naturmästare Jukka Toivonen fick denna snilleblixt på 1990-talet, då utformningen av Nordsjötoppen var i startgroparna. Förebilder för hans vision var de enbevuxna hedarna på åsön Jurmo i Skärgårdshavet samt fjällandskapen i Lappland.
Beroende på hurdan karaktär man ville ge de olika platserna, valde man noggrant vilket slag av jord man använde. Jukka Toivonen hade som hjälp jordmånsexperten Pirjo Laulumaa. Hon bestämde de inkommande lassens jordart och vart lassen skulle köras. Med olika slags jordar lyckades man skapa grunden för olika slags livs miljöer. Sandig jord var speciellt välkommen, för på ställen med väldränerad jord uppstår artrika och låga torrängar. Största delen av det mottagna jordmaterialet var dock svårgenomsläpplig lera och silt, som gav upphov till frodig växtlighet.
Nordsjötoppens bygg- och vårdteam har styrt områdets utveckling i en önskad riktning. Olika stenarter placerades här och var, till besökarnas nöje. Området försågs också med element som främjar den biologiska mångfalden; torrakor för rovfåglar att spana i, stenrösen för bohålor och gömslen samt stubbar som insekthotell och föda för nedbrytare. Det konst gjorda ravinartade passet och den sänka som omvandlades till en lund är fina miljöer.
Med den jord som placerades på Nordsjötoppen följde markorganismer, växtfrön och rotstumpar. Nordsjötoppen började bokstavligen grönska efter att jordskikten hade bretts ut. Också en hel del skadliga invasiva arter åkte snålskjuts med jorden, exempelvis kanadensiskt gullris och blomsterlupin. Nordsjötoppens vårdteam har ihärdigt bekämpat de här arterna redan i flera år.