Denna ursprungligen privata trädgård anlades av den ryskfödda affärsmannen Nikolaj Sinebrychoff (1786–1848). Genom sina affärer samlade Sinebrychoff en betydande förmögenhet. Han hade ett ölbryggeri, ett spritbränneri, ett skeppsvarv, en hotell- och badanläggning, bostads- och fabriksfastigheter samt jordegendom. År 1817 flyttade Nikolaj sin affärsrörelse till Sveaborgs fästning och blev varuleverantör för den ryska garnisonen.
Spritbränneriet och bryggeriet valde Nikolaj att bygga i det avlägsna Sandviken. Där lät han bygga ett ståtligt hus, byggnader för bryggeriet och en vacker trädgård. Huset stod klart 1842 och kring huset anlades en liten geometrisk trädgård, som fortsatte i engelsk stil i riktning mot Rödbergsgatan. Parken pryddes av dammar, en utsiktsterrass, vackra rabatter och sittplatser. Senare byggdes växthus och bland annat en iskällare för bryggeriet.
I enlighet med tidens anda försökte ”bättre folk” civilisera fattigare människor och därför var trädgården på dagen öppen för alla, till natten stängdes den. Parkens blomstringstid inföll från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet.
Nikolaj bodde aldrig själv i sitt hus, han trivdes bättre i vimlet på Sveaborg. Husets sista invånare var Paul Sinebrychoff den yngre (1859–1917) och Fanny (född Grahn) Sinebrychoff (1862–1921). De var aktiva konstsamlare och eftersom de var barnlösa donerade de sina stora samlingar, 750 föremål, till Finlands folk 1921. Det är den största samling som någonsin donerats till Finland och utgjorde grunden för Statens konstmuseum i den unga nationen. Konstmuseet Sinebrychoff har koncentrerat sig på europeisk konst och dess samlingar är ovärderliga.
Parken var dåligt skött, rentav förfallen. År 1967 byggdes Maltgatans tunnel under parken och tunnelns betongdäck användes som parkeringsplats. Det fanns planer på att omvandla parken till tomtmark, men invånarnas aktivitet förhindrade detta. De nya byggnaderna uppfördes närmare parkens kant och stod klara 1980. Parken blev mindre – men räddades.
Staden övertar parken
I det tättbefolkade Rödbergen uppskattas allt grönt. Därför gjordes Koffens trädgård om till park i 1980 års detaljplan och övergick i stadens ägo. Samtidigt köpte staten Sinebrychoffs hus. Byggnadskontorets parkavdelning gav parken dess nuvarande form. Betongtaket över Maltgatans tunnel täcktes över av en gräsmatta och nu vet man knappt att bilar rusar fram under parken.
Koffparken som slitits av aktiv användning rustades på nytt upp i början av detta millennium. Lekverksamheten gavs en mer enhetlig profil och café Fanny öppnade. Parken fick en avgiftsfri allmän toalett. Parken kan stoltsera med sina rikliga syrenplanteringar. En del av de gamla träden måste fällas och i deras ställe planterades vackra prydnadsäppelträd och körsbärsträd.
Symbol för parken är tornet i rött tegel. Det låg förut i änden av en lagerbyggnad, kallad Sibirien, och under lagret fanns en iskällare. Numera används tornet av lekparken Haukka (”Höken”) och tidvis talas det om att öppna ett café i tornet. Parkens festivalmässiga popularitet på sommaren har orsakat mycket förargelse bland dem som bor kring parken. År 2011 byggdes därför ett staket kring tornet och nattliga besökare kördes bort med bland annat automatisk bevattning.
Parkfaddrarna i Föreningen Rödbergen har gjort ett värdefullt arbete när de hjälpt parkskötarna att hålla parken snygg och diskuterat med parkanvändare om betydelsen av ett lämpligt beteende i parken.
Det ståtliga gamla lärkträdet bakom huset har upplevt parkens hela historia. Gamlingen har endast några få jämnåriga träd kvar i närheten. Månne trädet saknar tiden när parken var trädgård; fontänens porlande, rabatter kring fontänen och små matinékonserter med publik?
Fotografier av Sinebrychoffparken ur Helsingfors stadmuseums samlingar.
