Stadsträdgården är Helsingfors egen hemliga trädgård vid norra änden av Tölöviken. Rosenträdgården är en öppen park och Vinterträdgården ett frodigt och gratis besöksmål även på vintern. Bakom Vinterträdgården ligger Stadsträdgården som tillgodoser Helsingfors behov av blomsterprakt och som är stängd för allmänheten.
Staras enhet Trädgårdstjänster samt Djurgårdens underhållsdistrikt verkar i Stadsträdgården.
Områdets historia
Kommerseråd Henrik Borgström, mannen bakom Brunnsparken, grundade Finska Trädgårdsföreningen 1881 för att fortsätta med den verksamhet som hans parkbolag hade inlett. Syftet med föreningen var att införa en kompetent trädgårdsutbildning i Finland. Föreningen hade en tvåårig trädgårdsskola, växthus och en plantskola på den plats där Stadsträdgården idag ligger. Staden gav föreningen ett årligt understöd på 1 000 mark under tio år samt arrenderade 20 tunnland mark till föreningen
Borgström efterträddes som ordförande för föreningen av sin svärson och affärspartner, generalmajor Jakob Julius af Lindfors (1831–1903). År 1906 drabbades Finska Trädgårdsföreningen av ekonomiska svårigheter när understödet upphörde och mecenaten af Lindfors hade dött. Med stöd av arrendeavtalet löste staden in Finska Trädgårdsföreningens och Alppaviljongens områden i Djurgården samt trädgårdsskolan med växthus och plantskola för 58 000 mark. Stadens egna växthus hade tidigare legat i det som idag är Fabriksparken, och de flyttades till Djurgården 1908.
Rosenträdgården
Den geometriska Rosenträdgården framför Vinterträdgården ritades av stadsträdgårdsmästare Svante Olsson och byggdes 1924. Stödmurarna av gråsten framför Vinterträdgården och vid områdets norra kant ingår i samma helhet. Rosenträdgården avgränsas på båda sidor av formklippta lindar.
På sommaren pryds den övre terrassen av sommarblommor och vackra krukväxter. Gamla och nya rabattrossorter slår ut i blom kring juli och kan blomma till långt in på hösten. Framför Vinterträdgården finns en terrass där man kan beundra utsikten mot Rosenträdgården och vidare ut över Tölöviken.
En porträttbyst av Jakob Julius af Lindfors står på en prominent plats framför Vinterträdgården, omgiven av blommor. Skulpturen är skapad av Walter Runeberg (1838–1920). af Lindfors finansierade byggandet av Vinterträdgården. Han var styrelsemedlem och delägare i framgångsrika bolag och långvarig ordförande för Konstindustriföreningen i Finland, vilket skapade förutsättningar för hans mecenatskap. af Lindfors arbetade på många sätt för att främja den finländska kulturen, precis som hans svärfar Henrik Borgström. Rosenträdgården pryds också av skulpturen Kullervos bane från 1868, av Carl Eneas Sjöstrand (1828–1906).
Vinterträdgården
Vinterträdgården längst inne i Tölöviken blev klar 1893 och var en av de första kontinentala sevärdheterna i Helsingfors. Jakob Julius af Lindfors lät bygga Vinterträdgården på egen bekostnad och donerade den till Finska trädgårdsföreningen. Byggarbetet tog bara ett år och trädgården kunde öppnas för allmänheten i oktober 1893. Totalkostnaderna för projektet var 121 000 guldmark, vilket var en ansenlig summa vid tidpunkten. Vinterträdgården var nästan den enda sevärdheten i Helsingfors och blev snabbt mycket populär. Vissa dagar lockade den över 5 000 besökare. af Lindfors absoluta villkor var att Vinterträdgården alltid skulle vara gratis för allmänheten.
Vinterträdgården ritades av arkitekt Gustaf Nyström (1856–1917). Förebilden var Kristallpalatset från 1851 i London, som innebar startskottet för järnkonstruktionernas dominans i byggandet av hallar och växthus. Nyström fick uppdraget att rita Vinterträdgården mellan växthusprojekten i Kajsaniemi 1889 och 1896. Den främsta skillnaden mellan dessa projekt var att växthusen i Kajsaniemi baserade sig på en gammal grund från 1830 och intilliggande växthus, medan Nyström fick rita Vinterträdgården från början till slut själv.
Medan växthusen i Kajsaniemi har en klassisk symmetrisk utformning är Vinterträdgården osymmetrisk. Den består av tre växthus av vilka palmrummet är en hög hall i nord-sydlig riktning och de andra lägre, mer traditionella växthus med ena långsidan mot söder. De bärande konstruktionerna är av gjutjärn och taket bärs upp av typiska valvstöd och välvda takstolar. Takglasen är raka och tack vare detta kunde Nyström undvika strukturella problem förknippade med dubbla glas och valvformen.
Bakväggen i palmrummet pryds av en romantisk fresk av dekorationsmålaren Salomo Wuorio (1876–1938). Han studerade och arbetade i Stockholm 1881–86, återvände till Finland 1887 och inledde en egen affärsverksamhet i Helsingfors 1890. Väggen vitkalkades antagligen 1907 då Vinterträdgården övergick i stadens ägo; tydligen passade fresken inte in i den geometriska trädgårdsstilen som dominerade i början av 1900-talet. Fresken upptäcktes under en renovering 1977 och restaurerades.
Renoveringar
I början av 1900-talet inledde Helsingfors stad en renovering av Vinterträdgården. Den ursprungliga bäcken med vattenfall ersattes av en betongbassäng och fontän. Sidorummen försågs med blombord. De gamla växterna såldes på auktion och ersattes av nya växter från Belgien och från stadens egna växthus i Fabriksparken. År 1908 började staden flytta över sin reservträdgård från Fabriksparken (anlagd 1890 där Mikael Agricola kyrka står idag) till Djurgården.
Växthusen från Fabriksparken användes till att förvara och sköta bland annat stora palmer, Dracena- och lagerväxter, och till att odla plantor för alla blommor. Stadsträdgårdens dåvarande kaktussamling var omfattande och artrik. Kaktusar användes också allmänt som rabattväxt i stadens planteringar, till exempel kring Runebergsstatyn.
I totalrenoveringen 1975–1978 reparerades bland annat rostiga järnfönsterbågar. Växthusstommen var i huvudsak fortfarande i gott skick, även om vissa förstärkningar svetsades där det behövdes. Det var under denna renovering som man hittade Salomo Wuorios fresk, som restaurerades av dekorationsmålare Fjalar Hermansson.
Sommaren 1999 genomgick Vinterträdgården en renovering som kostade två miljoner mark. Taket på mittsektionen och västra flygeln förnyades, väggarna målades och cirka hälften av växterna ersattes med nya. Träd som kom för nära glastaket fälldes eller gallrades. Växtunderlaget för alla växter i Vinterträdgården byttes ut, för första gången på hundra år.
Vinterträdgårdens mest värdefulla växter var de två kameliorna som flyttades från Aurora Karamzins villa 1907 och som då var av manshöjd. År 1893 innehöll det mittersta rummet – det så kallade kalla rummet – barrträd, myrtnar och lagerväxter, medan den västra flygeln innehöll tropiska växter. År 1948 fanns det cirka 700 växter i den mittersta hallen, medan det i västra flygeln fanns cirka 400 palmer, klivior och aspidistror (antalet arter var begränsat). Den östra flygeln innehöll en kaktussamling med ett hundratal olika arter och sorter, totalt cirka 2 600 växter. Förebilden för gjutjärnsmöblerna i palmrummet var möblerna i Aurora Karamzins villa.
Den senaste och kanske mest omfattande renoveringen genomfördes 2010–2012 och räckte ett och ett halvt år. Vinterträdgården återöppnades för allmänheten den 9 februari 2012. Renoveringen innefattade betydande strukturella förstärkningar. Den värdefulla byggnadens skick hade länge försvagats av vatten som hade lett till korrosion i växthusens metallstrukturer. Stålpelarna som bar upp glastaket var svårt rostangripna och måste kapas nedtill, och nya stöd måste byggas. Tusentals glasrutor byttes ut, och metallstrukturerna förstärktes för att hålla de kommande årtiondena. Också toalettutrymmena förnyades för att uppfylla dagens krav på tillgänglighet.
Många av Vinterträdgårdens favoritväxter överlevde renoveringen, bland annat det ena av Aurora Karamzins kameliaträd. Också de flesta kaktussorterna är kvar. Växterna hade omsorgsfullt evakuerats till Stadsträdgården före renoveringen. En ny växtplan gjordes upp av Katja Uski, ansvarig trädgårdsmästare vid Gardenia.
Idag har Vinterträdgården över 200 olika växter, främst från Medelhavsområdet. De har inte valts på vetenskapliga grunder, utan för att de är estetiskt vackra och historiskt intressanta. I palmrummet trivs förutom palmerna också rumsgranar och trädgårdens äldsta växter, bland annat det över etthundra år gamla kameliaträdet, som antas höra till de äldsta i Finland. I den västra flygeln finns bland annat dvärgpalmer, en kottepalm och en ståtlig kungsmagnolia samt gammaldags rumsväxter. Kaktusrummet i sin tur är kaktusarnas och suckulenternas rike. Kring julen blommar julstjärnor, azaleor, tulpaner, amaryllis, hyacinter och liljekonvaljer. Vid påsk är det påskliljor och tulpaner som blommar.
Den älskade Vinterträdgården har fyllt sin funktion som uppfriskande oas för Helsingforsbor och turister. Den har valts till Helsingfors bästa turistattraktion och besöks flera gånger per år, bland annat för att Vinterträdgården dekoreras med säsongstypiska blommor och prydnader, exempelvis till påsk och jul. E-broschyr över Vinterträdgården.
Guidning i Vinterträdgården?
Behöver du en guide till Vinterträdgården? Kontakta auktoriserade Helsingfors guider, de kan guida på flera språk, talvipuutarha@helsinkiguides.fi.
Odlingsområdet
Stadsträdgården rymmer sex uppvärmda växthus på 3 020 m2 och 16 plastväxthus på 1 500 m2. Där driver man upp 45 000 tulpaner och andra lökblommor samt levererar 140 000 lökblommor för vårens planteringar. Varje år odlas cirka 200 000 sommarblommor för stadens blomrabatter.
Det finns 30 lagerträd och palmer och ett hundratal andra grönväxter som används för dekoration vid stadens festligheter. Två florister sköter stadens offentliga dekorationer. Staras enhet Trädgårdstjänster tillhandahåller konditionsbedömning av träd och andra arboristtjänster.
Enheten tillhandahåller också växtskyddsbesprutning, snickartjänster, statyrengöring, resning av evenemangstält samt facklor för fackeltåg, talarstolar och tjärgrytor.
Byggnader i Stadsträdgården
Villa Jyränkö från 1910 används idag som mötes- och festlokal. Villan ritades av den dåvarande stadsarkitekten Karl Hård af Segerstad. Den stämningsfulla stenbyggnaden i två våningar med rappad fasad och pelarrad är byggd i nationalromantisk stil. Huset var ursprungligen stadsträdgårdsmästarens tjänstebostad. Huset har också använts som tjänstebostad för stadsdirektörer och som allergisjukhus. Villan har fått sitt namn efter den sista invånaren, den långvariga stadsträdgårdsmästaren, framlidna Pekka Jyränkö (stadsträdgårdsmästare 1979–1995).
Det gula huset är ritat av arkitekt Theodor Decker (1838–1899). Träbyggnaden är från året 1870. Den röda stugan flyttades till området från Hesperiaparken 1925.
År 1913 byggdes också ett tidsenligt fågelhus av cementtegel med en rätt stor fågelbassäng som värmdes upp under vintern. Under fågelhuset finns en källare där prydnadsväxter förvaras under vintern. Svanar från Tölöviken och andra fåglar från Alpparken samlades in och fördes till fågelhuset över vintern. För att hindra svanarna från att flyga iväg så kapade man en sena i vingarna! Numera kommer fåglarna frivilligt till Tölöviken och Alpparken, och fågelhuset har omvandlats till möteslokal. Alla trähus i området totalrenoverades 1980.
