Hur känner man igen en herrgård? Med en herrgård avses i allmänhet ett förmöget storgods och dess stora huvudbyggnad med omgivande landskap. En herrgård hade mycket skog och odlad jord.
Kännetecknen för ett herrgårdslandskap är en elegant formträdgård, en friare engelsk park och en allé som leder till herrgården. Helsingfors herrgårdar har också någon typ av anknytning till vatten, antingen en å eller havet, och en närliggande landsväg. Lämningar och även fina helheter av dessa kännetecken finns på 27 platser i Helsingfors.
Herrgårdarna var inte bara vackra bostäder för adelsfamiljer och bättre folk. Många av dem var mycket aktiva produktionsanläggningar. Herrgårdarnas ägare var föregångare inom utvecklingen av jordbruk och boskapsskötsel. Vid sidan av jordbruk och boskapsuppfödning hade herrgårdarna småindustri: vattensågar, järnbruk, tegelfabriker, växthus och plantskolor.
Helsingfors herrgårdar byggdes i två vågor. I mitten av 1600-talet, under den svenska tiden, fanns femton herrgårdar i Helsinge socken. De var så kallade frälsegårdar, vilket betyder att de ägdes av adelsmän som inte behövde betala skatt. I stället för att betala skatt skickade gårdarna en eller flera kavallerister till kungens armé.
Byggandet av Sveaborgs fästning från och med år 1748 ledde till en andra våg av herrgårdsbyggande. Högt uppsatta officerare och affärsmän skaffade sig herrgårdar som bostäder och för att få en andra inkomstkälla. Byggandet av Sveaborg och den nya huvudstaden krävde massor av byggmaterial. År 1809 blev Finland ett ryskt storfurstendöme, och i och med det blev Helsingfors landets huvudstad år 1812. De tjänstemän och affärsmän som ledde huvudstaden skaffade sig herrgårdar som bostäder och placeringsobjekt i tidens anda. På 1840-talet fanns redan 40 herrgårdar i Helsinge socken. Numera finns 27 herrgårdar kvar i Helsingfors och en, Östersundom gård, på det nya inkorporerade området.
Herrgårdarna i förändringens vindar
Herrgårdarnas ekonomiska och samhälleliga ställning försvagades efter 1800-talets mitt till följd av den politiska omvälvningen i samhället. Ståndssamhället började brytas ner och adeln förlorade sin ledande ställning bland annat till följd av att de livegna befriades.
Staden växte, järnvägar byggdes, behovet av mark var stort. En del herrgårdsägare satsade på trädgårdsodling. En del styckade upp sin jord i mindre lotter och sålde dem som villatomter eller för odling. De välbeställda köpte gärna tomter där de lät bygga sommarvillor. En villakultur uppstod i Helsingfors.
Stadens förvaltning förstod inledningsvis inte att ta ett aktivt grepp om markanskaffningen, trots att det rådde stor brist på tomter. Det uppstod bolag som köpte mark, delade in den i tomter och sålde dem vidare. Dessa bolag leddes av ledande affärsmän, universitetsanställda, ingenjörer och arkitekter som var intresserade av stadens utveckling. I slutet av 1907 hade de nästan omringat hela det dåvarande Helsingfors med den mark de ägde. Till slut vaknade stadens tjänstemän upp och grundade en detaljplankommitté som skulle fundera på vilka markområden som behövdes för Helsingfors och dess olika verksamheters tillväxt.
År 1906 avskaffades ståndslantdagen och Finland fick en enkammarlantdag. Samtidigt fick alla medborgare allmän och lika rösträtt. Efter självständigheten började man stifta betydelsefulla lagar, där adeln och andra stora markägare undan för undan förlorade sina privilegier. Kyösti Kallio var pådrivande i arbetet med en lag om inlösen om legoområde, den så kallade torparlagen, som trädde i kraft efter inbördeskriget 1918. Torparna hade deltagit i arbetet på herrgården genom dagsverken, det vill säga oavlönat dagsarbete som ersättning för att de fick odla och bo på sitt torp. I och med den nya lagen fick de lösa in sina torp och bli självständiga småbrukare. Även obesuttna fick egen mark från herrgårdarnas mark genom den så kallade Lex Kallio från 1921. För herrgårdarna betydde detta att det blev dyrare att bedriva jordbruk, när de måste betala lön till arbetskraften. Så småningom bröts de stora egendomarna sönder och bytte ägare, och hamnade till slut i stadens ägo genom markanskaffningar.
Man kan säga att Helsingfors har vuxit och utvidgats i huvudsak på herrgårdarnas gamla marker. Vi kan alltså tacka herrgårdarna för att Helsingfors har intressanta stadsdelar och fantastiska historiska parker, vars historia är förbunden med herrgårdarnas historia. Herrgårdsområdena är betydande identitetsskapare och en källa till stolthet i många stadsdelar.
Efter sin blomstringstid har Helsingfors herrgårdar och deras miljöer upplevt många olika skeden. En del har förstörts, medan andra har rest sig ur glömskans dunkel till en ny blomstringstid. Numera förstår Helsingfors betydelsen av sina herrgårdsområden, men det finns inte ännu någon gemensam uppfattning om hur man framöver ska ta hand om detta värdefulla och numera sällsynta kulturarv.
Källa: Ranja Hautamäki: Kartanot kaupungissa, Aalto-universitetet 2016.