Fram till medlet av 1800-talet användes området som i dag är Berghäll huvudsakligen till odling och bete. Under den senare hälften av seklet fick området fast bebyggelse, marken avstyckades i tomter och det uppstod industri kring stränderna. Befolkningen bestod av borgare, av fabriksägare i sina villor och av fabriksarbetare som bodde på hyra. Kring sekelskiftet 1800–1900 blev Helsingfors centrum för affärslivet i Finland. Det uppstod industri och arbetsplatser, och stora mängder människor flyttade till staden.

Först när arrendetiden för lägenheten Ås upphörde 1883 kunde arbetet med att utveckla Berghäll inledas. År 1887 fick stadens byggnadskontor i uppgift att utarbeta en indelningsplan för det 30 hektar stora området. Planeringen utgick från ett rätvinkligt rutnät med långa enkelriktade gator, vilka till skillnad från andra gator fick namnen Första, Andra, Tredje, Fjärde och Femte linjen.

Signe Brander, 1907. Helsingfors stadsmuseum
Signe Brander, 1907. Helsingfors stadsmuseum
Signe Brander, 1908. Helsingfors stadsmuseum
Signe Brander, 1908. Helsingfors stadsmuseum
Erico, 1919. Helsingfors stadsmuseum

Berghäll blev ett viktigt bostadsområde för arbetarklassen. Befolkningen ökade snabbt, vilket skapade en stor efterfrågan på bostäder. Detaljplanen för Broholmen och linjerna i Berghäll blev klar i slutet av 1890-talet, medan detaljplanen för det övriga Berghäll fastställdes 1901. Bebyggelsen bestod främst av hela kvarter av tvåvåningshus i trä. Byggandet av våningshusen i sten på Broholmen inleddes i början av 1900-talet.

Under det första decenniet av 1900-talet närapå fördubblades befolkningen i Berghäll till cirka 18 000 invånare, dvs. nästan vad den uppgår till idag. Berghäll fick en lokal överklass av fastighetsägare, en övre arbetarklass av yrkesmän i bostadsaktiebolag och en lägre arbetarklass i hyres- och underhyresbostäder.

Bostadskvarteren i Torkelsbacken präglades av idealen om en trädgårdsstad och uppstod – liksom de för Berghäll så typiska slutna stenhuskvarteren – mellan världskrigen då Berghäll genomgick en period av intensivt byggande. Fram till 1939 fördubblades befolkningen igen, till drygt 35 000 invånare. År 1960 minskade befolkningen till ca 32 000 invånare, men ökade ännu 1965 till nästan 36 000 invånare. Efter detta har befolkningen gradvis minskat till nuvarande ca 18 000 personer.

På 1950- och 1960-talet förändrades den yttre stadsbilden i Berghäll. De flesta trähuskvarteren på linjerna revs och ersattes av stenhus med 6–9 våningar. Samtidigt frångick man lösningen med slutna kvarter, som är så karakteristisk för innerstaden i Helsingfors. Det sista enhetliga trähuskvarteret vid linjerna revs i slutet av 1970-talet för att ge plats åt Kommunernas hus. Samtidigt försvann ett stycke arbetarbostadshistoria i Berghäll.

Vid ingången till 1990-talet var Berghäll nästan fullt utbyggt. Fokus övergick från nybyggnation till fastighetsunderhåll i form av totalrenoveringar av bostäder och upprustning av husfasader. Innergårdarna i områdets kvarter är en helt egen värld med synliga klippor och gamla träd. En del av gårdsplanerna har rustats upp i samband med den övriga renoveringen och fått ny plattläggning och nya planteringar.

Berghäll var länge känt som ett folkrikt bostadsområde för främst arbetarklassen. Ser man till statistiken har Berghäll under årens lopp utvecklats från en stadsdel befolkad av yrkesmän till en stadsdel för ensamboende ungdomar och äldre. Andelen äldre har ökat medan andelen barnfamiljer och barn har minskat. Det är betecknande att det enda lågstadiet i Berghäll på 1940-talet som mest hade 1 600 elever, medan de nu är under 300.

Nästan hela den judiska befolkningen i Helsingfors bodde i början av 1900-talet på Broholmen. Hundra år senare ger invandrare och etniska matbutiker färg åt stadsbilden i området. Idag är Berghäll ett populärt och trendigt bostadsområde som präglas av tolerans och samhörighet.