Dagsutflykt till herrgårdslandskapen

    På Vilans högsta punkt finns det åttakantiga kapell som ritats av arkitekten Armas Lindgren. Wikimedia Commons

    1 Brändö begravningsplats på ön Vilan

    När man kommer längs Brändö parkväg från staden ser man skyltar som pekar mot Vilans väg och Brändö begravningsplats. Det är ganska speciellt att en så här liten stadsdel har en egen begravningsplats. Det beror på att Brändö var ett självständigt villastadssamhället innan det blev en del av Helsingfors år 1946. Begravningsplatsen på den två hektar stora holmen var ursprungligen avsedd endast för Brändöborna. Begravningsplatsen invigdes år 1925, och öns namn, Stora Bässen, ändrades samtidigt till Vilan, som bättre beskrev användningsändamålet.

    Begravningsplatsen är inhägnad och man går in på den genom en dekorerad port. Man har då en vacker kapellbyggnad framför sig. Gravarna är vackert arrangerade över området och landskapet, som omges av hav, pryds av robusta tallar. Det ursprungliga arrangemanget och ritningarna till kapellet utarbetades av den kände arkitekten Armas Lindgren (1874-1929), som själv var från Brändö. Han är också själv begravd på Vilan. Om man studerar gravstenarna ser man att många bemärkta personer inom konst, vetenskap, ekonomi och det militära vilar här. Några som kan nämnas är jägarna och infanterigeneralerna Paavo Talvela (1897–1973) och Erik Heinrichs (1890–1965), som utmärkte sig i inbördeskriget och andra världskriget, samt etnologen och akademikern Kustaa Vilkuna (1902–1980) och långdistanslöparen och Finlands första OS-medaljör Hannes Kolehmainen (1889–1966). Totalt har omkring 2 000 avlidna fått sin sista viloplats här.

    Efter en avkopplande rundtur på begravningsplatsen fortsätter vi på strandstigen till vänster, tillbaka till Brändö parkväg. Därifrån går vi till vänster mot Brändö gård.

    Brändö gård byggdes 1810. Wikimedia Commons
    I samband med den senaste renoveringen år 1956 anlades en blomrabatt kantad av skiffersten utanför huvudbyggnaden. Kauko Laitila, Helsingfors Stadsmuseum

    2 Kulosaaren kartano/Brändö gård

    Vi närmar oss gården längs en gammal, något förfallen allé med ek, ask och lind. Den ljusröda herrgårdsbyggnaden är imponerande. Fantasin flyger genast iväg till en förgången tid. Brändö gård var en frälsegård under den svenska tiden. Den är ett säteri från 1500-talet, som har haft många ägare.

    Gården fick sitt nuvarande utseende på 1810-talet, då släkten Jägerhorn af Storby lät bygga den nuvarande huvudbyggnaden. Den ritades av den svenske arkitekten Pehr Granstedt (1764–1828) i nyklassicistisk stil. Stommen i byggnaden tros vara den herrgårdsbyggnad som gårdens kanske intressantaste invånare, Augustin Ehrensvärd (1710–1772), lät bygga åt sig själv ett halvt sekel tidigare

    Den svenske greven, fältmarskalken och Sveaborgs befästare Ehrensvärd ägde också Hertonäs gård, och hade en tjänstebostad på Sveaborg och dessutom en gård i Sverige. Ehrensvärd var en mild man. Han grundade Finlands första barnhem för barnen till sina stupade soldater och andra övergivna barn. Som mest tog barnhemmet hand om 50 barn. Barnhemmet hade också en skola, där undervisning i trädgårdsskötsel hade en viktig roll. Därför anlades en stor köksträdgård i anslutning till barnhemmet, som gav både mat och inkomster. I trädgården odlades bland annat tobak och rabarber. Rabarbern hade Ehrensvärd fått av självaste Carl von Linné (1707–1778). För torkningen av tobaken byggdes en ria, som fortfarande finns kvar och är den äldsta byggnaden på området. Vet dagens koloniodlare månne om att de gräftar i samma jord som föräldralösa barn till Sveaborgs soldater?

    Gårdens och parkens sista glansperiod var under Föreningsbankens verkställande direktörs, baron Johan Cronstedts (1832–1907) tid. När baronen köpte Brändö gård som sommarställe år 1877, var hela området framför huvudbyggnaden ett potatisland. Cronstedt återställde parken till ett skick som anstod en herrgård. Lindar planterades i parkens utkanter och planteringar i olika former anlades i trädgården. Gamla fotografier berättar att det fanns fina arrangemang av gångar utanför herrgården, att byggnaden pryddes av rankor och att det sommartid fanns exotiska växter i planteringarna. Efter Cronstedts död sålde hans änka gården till Brändö Gårds AB.

    År 1927 köpte Helsingfors stad gården av Brändö Gårds AB för 3,2 miljoner mark. Byggnaden hyrdes ut som bostad i ett tiotal år, tills den hyrdes ut till centralkommittén för kommunalt anställda i Helsingfors som en ”vilo- och rekreationsplats för stadens tjänstemän och befattningshavare”. Hyresgästen är Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL, samorganisationen i Helsingfors.

    Gårdens huvudbyggnad renoverades år 1956. I samband med renoveringen fotograferades Brändö gårds inredning och konstruktioner. Man gjorde också måttritningar av gårdens arkitektoniska detaljer.

    Eva Cronstedt och Björn Aminoff i Brändö gårds trädgårdsland, 1905–1907. Museiverket
    Inspektorsstuga från 1930-talet. Sakari Pälsi, Helsingfors Stadsmuseum

    Herrgårdsparken och gårdsbyggnaderna

    I skrivande stund är parkområdet framför huvudbyggnaden ganska anspråkslöst. På gräsmattan växer gamla ädelträd och precis utanför ytterdörren finns en liten kulle med sommarblommor. Vid herrgårdens trappa finns några rosenbuskar. Hela miljön har blivit vardaglig på något sätt, och utsikten mot havet har nästan vuxit igen.

    Det är inte så konstigt, för parken rustades senast upp när gården renoverades år 1956. Då tog man bort de gamla buskarna som spridit sig till gårdens mittaxel och förnyade gräsmattan. Utanför huvudbyggnaden anlades en blomrabatt kantad av skiffersten. En avgränsande häck planterades mellan parken och odlingslotterna. Herrgårdsparken användes av en förening för kommunalt anställda fram till 1990-talet, och öppnades för allmänheten först 1997.

    Flera gamla byggnader finns kvar på gården. Bakom herrgården finns en inspektorsstuga och en liten bakstuga. Båda tros vara från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Nära koloniträdgården finns en drängstuga. Nära gården finns två villor som byggts för barn i familjen Cronstedt. Trävillan på den skogiga kullen norr om huvudbyggnaden är Tallbacka, som beboddes av Cronstedts dotter och hennes familj. Den vita villan vid stranden mot sydväst torde vara byggd vid samma tid. Där tillbringade Cronstedts dotter Hedvig och hennes make, den ansedda salongsmålaren Gunnar Berndtson (1854–1895), sina somrar. Villan är fortfarande känd som Gunnarstorp. Den äldsta byggnaden på gården är den ria för torkning av tobak som byggdes på Ehrensvärds tid. Den används nu som ett gemensamt utrymme för Hertonäs koloniträdgård.

    De två bastubyggnaderna byggdes 1948 och 1957 för den nuvarande hyresgästens behov. Den äldre är av hyvlad stock och den nyare av bräder. Ritningarna till båda utarbetades på stadens husbyggnadsavdelning.

    I dag klassas Brändö gård och dess park som ett kulturhistoriskt värdefullt område i Helsingfors regionplanförbunds förteckning över kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

    I generalplanen från 2016 sägs att området ska utvecklas som ett betydande rekreations-, frilufts-, motions-, natur- och kulturområde, som anknyter till rekreations- och grönområdena på fastlandet. Märkningen omfattar områden för semesterboende och turism. År 2019 utarbetades Kulosaaren kartano, ympäristöhistoriallinen selvitys ja kehittämisperiaatteet, stadsmiljösektorns publikation 2019, av Näkymä Oy. Det här innebär att det fantastiska herrgårdsområdet får en betydande ansiktslyftning och blir mer öppet för allmänheten!

    Källä: Kulosaaren kartano, ympäristöhistoriallinen selvitys ja kehittämisperiaatteet, stadsmiljösektorns publikation 2019, utarbetad av Näkymä Oy.

    Den gamla skogen på Stenudden. Raisa Kyllikki Ranta
    Sommarhyddeområde på Stenudden. Yehia Eweis, Helsingfors Stadsmuseum

    3 Stenudden, älskad och räddad av helsingforsarna

    Bakom herrgården öppnar sig en stor, skogbevuxen och stenig udde med ett beskrivande namn – Stenudden. Den hörde tidigare till herrgårdens ägor, men övergick i stadens ägo år 1927. I enlighet med den tidens trend gjordes udden till en folkpark och ett utflykts- och rekreationsområde för arbetare i Vallgård, Hermanstad och Sörnäs. Från trånga bostäder ut i naturen och den friska luften! Även på Stenudden tältade man, tills en fast bebyggelse av sommarhyddor uppstod under de senaste krigen. På Stenudden finns tre sommarhyddeområden. Det minsta av dem tillhör idrottsföreningen Ponnistus, ett annat fackorganisationen JHL och det största Kivinokkalaiset ry. Numera finns en tät bebyggelse av 608 små stugor på området. Stugorna finns i skogsbackarna, vid den äng som ligger mitt på området och nära stranden. Nära stranden finns också kolonilotter för stugornas invånare.

    På Stenuddens västra del finns två båthamnar, Rovholmssundet och Stenudden. Där finns också två badstränder. Den större är en av stadens officiella badstränder. Den är en charmig liten strand i en vik, där man har tillgång till dusch, torrdass och en scen för evenemang. Under mörka kvällar i slutet av augusti är badstranden fylld av folk, då där ordnas friluftsbioföreställningar. Kaféet några hundra meter norr om badstranden är en legend i Helsingfors. Den andra badstranden ligger precis vid Stenuddens spets och kallas för Solnedgångsstranden. Den är lugnare än den förstnämnda stranden, men inte lika säker för barn. Intill denna badstrand finns en särskild badstrand för hundar. Stranden gränsar till Vik-Gammelstadsvikens naturskyddsområde, som hör till Natura 2000-nätverket.

    Den legendariska orkestern Dallapé började sin bana med att spela på dansbanan på Stenudden på 1920-talet, och uppträder fortfarande där då och då. Miljökonstutställningen i Stenuddens natur hör till sommarens måsten. På Stenudden finns också en tillgänglig naturstig och en fågelplattform. En del av udden är ett naturskyddsområde. I den mäktiga granskogen finns också en jättegryta som påminner om istiden.

    I början av 2010-talet fanns planer på att planlägga Stenudden som ett bostadsområde. Det uppstod en Stenuddsrörelse av sommargäster, Brändöbor samt talrika organisationer och Stenuddsälskande stadsbor, som fortfarande är aktiv. Rörelsen funderade tillsammans med staden på hur udden kunde utvecklas som ett unikt och historiskt rekreationsområde. Stenuddsrörelsen fick sin vilja igenom, och udden fick fortsätta vara ett unikt och mångsidigt rekreationsområde för alla helsingforsare.

    Sommarhyddeverksamheten i Helsingfors

    Många har säkert undrat över de små husen som liknar lekstugor på Helsingfors uddar och öar. Det finns totalt 1 600 av dem på nio olika platser. Stugorna är högst 18 m2 stora och har inte en egen gård, som i en koloniträdgård. Hygienen sköts med hjälp av torrdass och gemensamma bastur. Vatten tas från en brunn. De här byggnaderna kallas för sommarhyddor, även om de numera mer liknar stugor än hyddor.

    På ett område för sommarhyddor får det finnas små stugor som används under sommaren samt bastu och ekonomibyggnader. Sommarhyddeverksamheten i Helsingfors inleddes år 1928 för att svara på arbetarbefolkningens behov av rekreation. Helsingforsare som bodde i trånga arbetarbostäder tilläts på försök att övernatta i egna tält i folkparker som grundats. Inledningsvis tilläts endast tygtält. Senare började man tillåta hållbarare hyddor, som fick byggas av kartong- eller träfiberskivor. Från och med vintern 1940–1941 behövde hyddorna inte längre rivas till vintern. Hyddorna var av många olika slag och ingen fröjd för ögat. Därför utarbetade stadsarkitekten Hilding Ekelund (1893–1984) år 1946 en typritning för sommarhyddorna, och områdena för sommarhyddor fick anvisningar för byggandet: hyddorna ska passas in i landskapet utan att man behöver fylla ut eller ta bort något i terrängen. Hyddan ska byggas av brädor. Den närmaste omgivningen ska lämnas i naturtillstånd. Hyddans grund ska vara öppen undertill. Staden har till och med bestämt vilka färger sommarhyddorna ska ha i de olika områdena.

    Numera är sommarhyddorna efterfrågade och miljövänliga semestermål, där man kan vistas i naturen utan att resa i flera timmar. Ägarna är nog inte heller mindre bemedlade arbetare. Hyddorna läggs sällan ut till försäljning, och när det sker går affären via djungeltelegrafen. Man kan få betala 10 000–40 000 euro för en sommarhydda.

    Hertonäs koloniträdgård 1934. Ilmavoimat, Helsingfors Stadsmuseum
    Kolonistuga i Hertonäs 2005. Sakari Kiuru, Helsingfors Stadsmuseum

    4 Hertonäs koloniträdgård

    Vi återvänder till herrgården och gör en blomsterterapirunda i Helsingfors äldsta koloniträdgård, som grundades år 1934. Ett sju hektar stort område av herrgårdens ägor avstyckades till Hertonäs koloniträdgård. Koloniträdgårdarna har högre status än sommarhyddorna, eftersom de har en egen gård där man kan odla fruktträd och bärbuskar. Stugorna är också större och har en stabilare konstruktion, men är endast avsedda att användas sommartid. Även dessa inrättades ursprungligen för att mindre bemedlade skulle kunna odla mat och få rekreation, men numera får man betala samma kvadratmeterpriser som i centrum.

    Hertonäs koloniträdgård har 182 kolonistugor med odlingslotter. För planeringen av området ansvarade Arnold Eriksson och Helsingfors stads legendariska trädgårdsrådgivare Elisabeth Koch (1891–1982), som har planerat de flesta av Helsingfors äldsta koloniträdgårdsområden. Även detaljplanearkitekten Birger Brunila (1882–1979) deltog i planeringen. Lösningen att placera Hertonäs koloniträdgård i en sluttning är ovanlig. Planritningens grundform med sina amfiteaterliknande delar formar sig vackert efter terrängen. Det är trevligt att gå längs gångarna i trädgården och beundra de välskötta gårdarna med sina många fruktträd och färgglada blommor.

    Gemenskapen i Hertonäs koloniträdgårdsområde är stark. Föreningen ordnar många evenemang på området. Odlarna kallar sig själva för hertonomer! Som gemensamt utrymme för koloniträdgårdsföreningen används Brändö gårds gamla tobakstorkningsria, som är från Ehrensvärds tid på 1750-talet. Även detta område är märkt som ett kulturhistoriskt, arkitektoniskt och landskapskulturellt betydelsefullt rekreationsområde.

    Kristikka, det gula huset i trädgårdens utkant mot Brändö parkväg, är den kristna arbetarföreningens hus och flyttades från stadskärnan till sin nuvarande plats troligen på 1920- eller 1930-talet. Det har inhyst många olika typer av verksamhet, såsom den kristna arbetarföreningens sommarhemsverksamhet, sjukhus och daghem. Numera tillhör det Oranssi ry och fungerar som boende för unga och deras familjer.