Gamla kyrkoparken hör till de populäraste vistelseparkerna i centrum. Smeknamnet Pestparken fick den av ungdomarna på 60-talet och namnet används fortfarande, även om de som dog i pesten begravdes bredvid parken. Nuförtiden kallas den också ibland ”Ruttis” efter finskans Ruttopuisto.
Gamla kyrkan som ligger i parken är den näst äldsta i Helsingfors. Efter införlivandet av delar av grannkommunen Sibbo 2009 är Östersundoms kyrka den äldsta i Helsingfors.
Begravningsplatser i Kampen 1695–1829
Gravhällarna påminner oss om områdets begravningsplatshistoria, som inte begränsas till endast Gamla kyrkoparkens tomt. Det hade funnits fyra begravningsplatser i Kampen innan Gamla kyrkoparkens begravningsplats anlades 1790. I samband med stambyten i en del hus i omgivningen har det sålunda dykt upp överraskningar i form av ben från olika begravningsplatser. Man uppskattar att det på 130 år begravdes över 10 000 avlidna i begravningsplatserna i Kampen.
Helsingfors drabbades av nödår 1695, 1696 och 1697. De som dog under hungeråren ligger begravda intill nuvarande Fredriksgatan och Bulevarden. Från början av augusti till december 1710 hemsöktes Helsingfors av pesten. Pesten tog 1 185 liv. Cirka hälften av de döda var fast boende i staden och hälften flyktingar och soldater som kommit från olika håll. Helsingfors hade vid denna tid under tretusen fast boende invånare. Stadsbor som dog i pesten begravdes till en början på Den Helige Andes kyrkas kyrkogård (där Senatstorget nu ligger). Under kulmen i oktober begravdes alla som föll offer för pesten i Kampen, bredvid begravningsområdet för dem som hade dött på 1690-talet, ungefär vid nuvarande Annegatan. Från och med 1740-talet låg det svenska artilleriets begravningsplats, Artillerikyrkogården, bredvid begravningsplatserna för dem som dött i hunger eller pest.
Ryssarna red in i Helsingfors den 2 mars 1808 och gick i vinterläger i de lokaler som den svenska armén hade lämnat efter sig. Från och med 1809 användes det öppna fältet som låg i Kampen, vid nuvarande kvarter 71 på Bulevarden, som den ryska militärens begravningsplats, men detta upphörde när staden bredde ut sig och området planlades för annat. Kejsaren hade gett sitt samtycke till att den gamla begravningsplatsen avlägsnades och att de begravda flyttades till Gräsvikens strand, där nybyggnadskommittén året innan hade anvisat en plats för en grekisk-ortodox begravningsplats. Idag förfogar Helsingfors ortodoxa församling över denna gamla begravningsplats på Lappudden.
De fyra äldsta begravningsplatserna i Kampen fick alltså i tiderna ge plats när staden växte, och också den sista begravningsplatsen har krympt till Gamla kyrkoparken. Idag ligger Fredriksgatan, Annegatan, Georgsgatan, Lönnrotsgatan och Bulevarden delvis ovanpå gamla begravningsplatser.
Församlingens begravningsplats
Vid 1786 års kyrkomöte beslutade man att anlägga en begravningsplats för Helsingfors församling i Kampen utanför den byggda staden, bredvid Artillerikyrkogården och begravningsplatserna för dem som dött i hunger eller pest. Denna civila begravningsplats som anlades 1790 är den nuvarande Gamla kyrkoparken.
Begravningsplatsen blev småningom en park som sköttes av församlingen. År 1816 utarbetade Anders Kocke en plan för begravningsplatsen och enligt den planterades nya träd längs gångarna. År 1829, när Sandudds begravningsplats invigdes, beslutade kyrkorådet att den gamla begravningsplatsen inte längre skulle användas för begravningar. De 48 gamla gravstenarna i parken är med andra ord från perioden 1790–1829.
Parken förföll när begravningarna upphörde. Planteringarna förvildades och gångarna växte igen. Endast gången från porten till kyrkan underhölls. När staden växte i riktning mot Kampen och Sandudd märkte man att den forna begravningsplatsen var en färdig, frodig park. På 1850-talet tog två aktiva invånare, statsrådet Ernst Hjelt och överläkaren F.E. Sanmark, initiativet till att kyrkoparken skulle börja skötas som en park. Man planterade träd, klippte gräs och beställde prydnadsväxter – såsom sibirisk ärtbuske – från utlandet och planterade dem bredvid parkstaketet. Den första egentliga parkplanen utarbetades av trädgårdsmästaren Mårten Stenius på 1870-talet.
Stadspark
År 1900 övertog staden skötseln av parken. Då fick gångarna sin nuvarande placering och huvudgångarna försågs med rännor av storgatsten längs kanterna. Det enkla trästaketet revs och parken fick belysning. Den första parkplanen som utarbetades av staden är från 1936.
Nästan nittio år efter den senaste begravningen fick Kyrkoparken ytterligare två gravar. I den ena ligger 54 tyska soldater som stupade när Helsingfors intogs den 11–12 april 1918. De begravdes den 16 april 1918. I den andra ligger medlemmar ur Vita gardet och Skyddskåren, som stupade vid intagningen av Helsingfors. De begravdes den 19 april 1918.
Det tredje gravmonumentet i Gamla kyrkoparken restes vid den gemensamma graven för finländska frivilliga som stupade i Estlands frihetskrig 1919. Isbrytaren Wäinämöinen hämtade hem 25 stupade helsingforsare från Tallinn och jordfästningen ägde rum den 16 februari 1919.
Söndagen den 31 oktober 1920 ordnades en avtäckningsceremoni för gravmonumenten vid kyrkoparkens hjältegravar. Stadsfullmäktige hade våren 1918 utsett en kommitté med uppgift att förbereda monumentprojektet. I anslutning till monumenten byggdes små öppna platser, och omgivningen kring monumenten pryddes med gräsmattor och blomplanteringar.
Ny blomstring efter totalrenovering
Under årens lopp förföll Gamla kyrkoparken svårt. Trädbeståndet hade vuxit sig tätt och gjort parken mörk, och bristen på ljus fick bladbuskarna att nästan försvinna från parken. På våren och hösten var parkgångarna en enda lervälling. Parken var en ödslig genomgångsplats som inte lockade besökare att vistas eller trivas.
Totalrenoveringen av parken planerades och genomfördes högklassigt, med respekt för historien. Gravstenarna rengjordes och gjutjärnslamporna restaurerades och försågs med nya kablar. Som en eftergift till dagens behov hade parken redan på 1980-talet fått en lekplats intill kyrkan. Den placerades nu ett stycke från kyrkväggen så att det skulle vara möjligt att gå runt kyrkan. Nätverket av gångar dränerades och gångarna försågs med rännor av storgatsten längs kanterna och en ny yta av stenmjöl. Asfalten som inte passade stilen framför kyrkans huvudentré byttes ut mot storgatsten.
Murkna träd fälldes, men många gamla träd – lönnar, lindar, almar och ekar – sparades också om deras skick tillät det. Till parkens specialiteter hör hängformade askar och prydnadsäppelträd samt på försök också magnolior, blodbok och päronträd. För att göra parken ljusare ersattes inte alla träd som fälldes. Buskarna i parken består av syrener, rosentryer, rosenbuskar, forsythiabuskar, barrbuskar och rhododendrer. Under dem växer marktäckande perenner. Med hjälp av nytt växtunderlag och en färdig gräsmatta skapades en tät och välmående gräsmatta, och under gräset finns ett automatiskt bevattningssystem. Gravmonumentens omgivning pryds av fina rabatter med säsongsväxter.
Parkporten restaurerades några år efter parkrenoveringen och parken har också fått en allmän toalett. Nu är Gamla kyrkoparken lika populär som de övriga parkerna i centrum. Här arrangeras också evenemang i mindre skala, i synnerhet under Konstens natt.
Fotografier av Gamla kyrkoparken ur Helsingfors stadmuseums samlingar
