Elisabetsskvären är en av de äldsta parkerna i Helsingfors. Skvären med dess planteringar har i över 180 år varit en viktig plats för invånarna i området. En totalrenovering i början av 2000-talet återgav parken dess forna prakt och den är nu en älskad liten oas i Kronohagen.
Parkens historia
allmänna benämningen på kommunala parker och andra grönområden i Helsingfors (i slutet av 1800-talet) var ”stadsplanteringar”. Små planteringar kallades torg, så Elisabetsskvären kallades ursprungligen ”Elisabetstorget”. Elisabetsgatan fick sitt namn efter den ryske tsar Alexander I:s (1777–1825) fru. År 1928 fick skvären sitt nuvarande namn.
I ritningen från 1870-talet, signerad av stadsingenjör Reuter, är Elisabetsskvären en ovalformad, liten landskapspark med ett tätt nätverk av gångar. Parken kantades av träd- och buskplanteringar med formade gräsmattor i mitten. Det täta nätverket av gångar möjliggjorde långa promenader inom ett litet område. På parkbänkarna var det trevligt att beundra segelfartygen till havs. Kring Elisabetsskvären byggdes bostadshus för rika helsingforsare och därigenom blev också parken en plats där ”bättre folk” promenerade och visade upp sig.
Svante Olsson, Helsingfors första stadsträdgårdsmästare och den som skapade stadens parkkultur, utarbetade tydligen upprustningsplanen för Elisabetsskvären samtidigt som han omformade Riddarhusskvären. Den allmänna ovala formen bevarades, men en del av de runda och hjärtformade gräsmattorna avlägsnades. En klippt häck planterades längs det låga stängslet, och en del av de äldre träden byttes ut. I början av 1900-talet försågs parken med gunga och sandlåda för barn.
Det allt störra antalet bilar och de trafikarrangemang som dessa krävde torde ha varit orsaken till att stadsplanearkitekt Birger Brunila 1932 gav Elisabetsskvären rektangulär form, även om ett ovalt element bevarades inne i parken.
Den största förändringen genomgick skvären i början av 1970-talet då den dåvarande chefen för parkavdelningens planeringskontor Harald Carstens formade om parken. Lekplatsen blev det dominerande elementet, och parkens historiska form offrades för en mer rationell utformning enligt tidens anda.
En totalrenovering återgav parken dess forna prakt
Landskapsarkitektbyrån Näkymä Oy har specialiserat sig på restaurering av gamla parker. Byrån gjorde upp en totalrenoveringsplan för Elisabetsskvären utifrån en historisk utredning. Planen godkändes 2006 och parken återinvigdes våren 2009 vid ett evenemang organiserat av invånarna. Den ovala formen återinfördes innanför rektangeln och hela parken fick en ansiktslyftning, utan att barnen glömdes bort. Också de omgivande gatuområdena rustades upp, och resultatet är elegant och fräscht. Invånarna deltog aktivt med kommentarer om planerna under hela processen. Den närbelägna Tjärholmen har utmärkta lekområden för barn och en hundrastgård, så Elisabetsskvären kunde återställas i sin historiska form med utgångspunkt i Svante Olssons plan. Idag motsvarar parkens utseende tidsmässigt de omgivande byggnaderna från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Även de nya möblerna, stängslena, sopkärlen, bänkarna och armaturerna anpassades efter den historiska atmosfären. Parken försågs med en gunga och fjäderdjur för barn. Vid gatan finns en återvinningsstation med flera behållare samt en snygg allmän toalett.
stora trädgamlingarna hör till de mest värdefulla elementen i parken. Man var extra noga med att de skulle bevaras. De dominerande trädarterna är lind och lönn, dessutom finns här två ståtliga almar. Den ena av almarna (omkrets vid brösthöjd 340 cm) och en av lindarna (450 cm) hör till de största i Helsingfors. Träden har undersökts och de sköts och övervakas.
Urvalet av andra växter kompletterades med traditionella arter. Längs staketet går en klippt oxbärshäck. Stamsyrener, schersminer och buskrosor står planterade i tydliga grupper. Körsbärsträd vid Norra kajen välkomnar besökare till parken. Minnesmärket över Pellingekåren flyttades till en mer synlig plats och omgavs med sommarblommor.
Parken präglas idag av en gammal parks lugna och värdiga atmosfär. Parken är en lugnande oas bland de massiva stenhusen i Kronohagen. De stora träden bildar ett skydd mot den livliga trafiken längs stranden. Funkiskiosken med ”keps” tillhandahåller kaffe och glass. Besökare kan också slappna av på Svenska Klubbens uteservering. Uteserveringen är resultatet av en tävling för arkitekturstuderande i början av 1990-talet. Tävlingen vanns av Johanna Rope; hennes bidrag var en sluten träkub som öppnas till en nätt serveringskiosk på soliga dagar. Parkens sandplan är idealisk för att spela petanque, medan gräsmattorna formligen lockar till picknick.
Skulptör Gunnar Finne (1886–1952) och arkitekt Armas Lindgren (1874–1929) utformade minnesmärket över Pellingekåren 1921. Finnes och Lindgrens samarbete härstammar från tiden då Konstindustriförbundet Ornamo grundades. Denna skulptur är ett ypperligt exempel på Finnes elegant stiliserade klassicism. Minnesmärket är hugget i röd granit. Det restes till minne av de vita som flydde från Helsingfors under inbördeskriget och dog på isen utanför Pellingeöarna. Minnesmärket med 51 ingraverade namn avtäcktes den 16 maj 1921. Det hade beställts av Helsingfors stadsfullmäktige. Verket föreställer en knäböjande man.
Puistossa on nyt arvokas, vanhan puiston rauhallinen tunnelma. Se on kivisen Kruununhaan rauhoittava keidas, jossa isot puut huokailevat ja antavat suojaa rannan vilkkaalta liikenteeltä. Funkistyylisestä lippakioskista voi hakea kahvia ja jäätelöä tai mennä Svenska Klubbenin ulkotarjoiluterassille. Svenska Klubbenin terassi syntyi 1990-luvun alussa arkkitehtiopiskelijoille järjestetyn kilpailun myötä. Kilpailun voitti Johanna Ropen umpinainen puukuutio, joka aukeaa siroksi tarjoilukioskiksi aurinkoisina päivinä. Puiston hiekkakenttä sopii mainiosti petankinpeluuseen ja nurmikot suorastaan kutsuvat piknikille.
