Brunnsparken

Brunnsparken är en av de äldsta, mest kända och mest älskade parkerna i Helsingfors. Terrängen är varierande, nätverket av gångar slingrande, träden gamla och utsikten över havet pricken över i:et. Brunnsparken har en historia och är även därför populär, rentav så populär att man har blivit tvungen att begränsa antalet konserter och evenemang i den gamla parken. Parken klarar helt enkelt inte av det slitage som för många evenemang medför.

Parkens historia

Ännu ett stycke in på 1800-talet var den sydligaste uddspetsen i Helsingfors klippig skog i naturtillstånd med en del sumpiga områden. Stadsborna brukade göra utfärder till udden. Parkens historia började 1834 då konsuln och kommerserådet, affärsmannen Henrik Borgström (1799–1883) arrenderade området av staden för 50 år. Bergström grundade Ulrikasborgs bad- och brunnsinrättningsaktiebolag, som byggde en badinrättning med park på den obebodda och karga udden. Parken var exakt rätt belägen för ett havsbad, vilka hade blivit moderna i början av 1800-talet. Den låg tillräckligt långt från staden, men var lätt att nå både landvägen och sjövägen.

Borgström var en framsynt affärsman. När tsar Nikolaj I (1825–1855) utfärdade reseförbud för adeln – eftersom de kunde få revolutionära influenser utomlands – var Borgströms badprojekt påbörjat. Tsaren stödde badprojektet i sitt storfurstendöme genom att köpa aktier i bolaget. På så sätt blev badanläggningen i Brunnsparken ett populärt semestermål och en mötes- och nöjesplats för societeten i S:t Petersburg och ståndspersonerna i Finland. Helsingfors var en kosmopolitisk kurort i cirka 15 år.

Parkens östra del delades in i arrendevillatomter. De som arrenderade villorna måste under sommarsäsongen inkvartera badgäster. Villaområdet var charmigt och en del av villorna, så som furstinnan Zinaida Jusupoffs stenvilla Rauhaniemi, var verkligt praktfulla byggnader.

Den tyska yrkesträdgårdsmästaren Carl Helm svarade för planeringen av badhusparken. Kärret och de låglänta delarna i parken grävdes ut till dammar, i den ena simmade svanar och i den andra planterade man rudor. Parken försågs med slingrande gångar, vackra blomplanteringar och träd- och buskgrupper. Utsikten kunde beundras från karga klippor, dit man kom längs smala trappor som fortarande existerar. De hade byggts i en bergsspricka. I den kargare västra delen av parken planterades björkar och tallar. Huvudaxeln i parken var och är fortfarande Stora allén. Längs dess kanter planterades en dubbel rad med lindar som hade importerats från Tyskland.

Vid stranden byggdes Ulrikasborgs Badinrättning, där gästerna kunde ta ett dopp i havet och njuta av olika behandlingar, bland annat svavelbad och olika slags duschar. Damer och herrar badade naturligtvis i separata avdelningar. Badbesökarna hade en läkare till sitt förfogande, och för damer erbjöds också gymnastiklektioner. Det ansågs lugnande för nerverna att bada i havsvatten och i anslutning till badanläggningen fanns också en siminrättning – trots att det inte var många som kunde simma vid denna tid.

Restaurang Brunnshuset blev klar 1838, då också badanläggningen officiellt invigdes. Det skedde den 5 juni. Båda byggnaderna hade ritats av Helsingfors återuppbyggnadsarkitekt C.L. Engel. I Brunnshuset åt gästerna hälsosam mat och drack mineralvatten som utvecklats av kemisten Victor Hartwall (1800–1857). Kvällsprogrammet i restaurangen bestod av danser, maskerader eller konsertmusik. I parken promenerade man och spelade kägelspel, lyssnade på militärmusikkårer eller såg på parkteater.

Krimkriget 1854, koleraepidemin och det hävda reseförbudet ledde till att Brunnsparkens glans falnade. När Alexander II (1818–1881) kom till makten fick ryssarna igen besöka badanläggningarna på kontinenten. Sommaren 1855 var badanläggningen stängd på grund av Krimkriget. När den engelsk-franska flottan bombade Sveaborg i fyra dagar samlades många i Brunnsparken och på Observatorieberget för att följa med vad som hände.

År 1858 lät Brunnsparkens krögare Louis Kleineh (1807–1874) bygga den ståtliga Parkteatern i norra kanten av parken. Teatern utvidgades 1863 så att den täckta läktaren rymde 510 åskådare. Teatern på Esplanaden hade brunnit samma år och det innebar att Parkteatern fick tillgodose Helsingforsbornas teaterhunger. I teatern uppträdde gästande sällskap, vaudevilleartister, opera- och balettsällskap samt cirkusartister. Efter att Kleineh hade lämnat Brunnshuset började teatern förfalla och revs vårvintern 1874.

Industriutställning höjde nationalkänslan

Finlands första mässa, Industriutställningen sommaren 1876, lockade på nytt folk till Brunnsparken. Det var också ett betydande nationellt kraftprov. Utställningen initierades av självaste Johan Vilhelm Snellman (1806–1881), men hungeråren gjorde att utställningen flyttades fram från 1868. Industrimännen i Helsingfors återuppväckte tanken. Senaten tryggade projektet ekonomiskt och man beställde ritningar för stora utställningshallar av arkitekt Theodor Höijer (1843–1910).

Antalet utställare var respektingivande 1 769. Invigningen hölls den 1 juli och utställningen pågick till mitten av september. Utställningen presenterade bland annat lantbruks- och industrimaskiner och ett äkta finländskt lokomotiv. I den etnologiska avdelningen fanns inredda lantgårdar, som senare kom att utgöra grunden för Nationalmuseets samlingar. Bonhoffs handelsträdgård byggde upp praktfulla mönsterplanteringar av exotiska växter samt en fontän framför Brunnshuset. De väckte stor förtjusning, i synnerhet bland damerna.

Vid stranden kunde man förundra sig över båtar av olika slag. Sinebrychoffs Bierhalle sålde öl, Hartwall hade ett eget försäljningsställe för olika mineralvatten och mat kunde man köpa antingen i den fina restaurangen Brunnshuset eller i den billigare parkrestaurangen. Dessutom fanns det ett café i utställningshallen.

Tsar Alexander II, hans gemål Maria och sonen furst Alexander med fru, prinsessan Dagmar av Danmark, anlände till utställningen två veckor efter invigningen och åstadkom en veritabel publikanstormning. Tsaren var nöjd med vad han såg och det var också de 93 000 betalande besökarna. Utställningen hade en stor betydelse när det gällde att höja den nationella självkänslan. Besökarna var stolta över nationens industriella och konstnärliga prestationer och utställarna fick tilltro till den egna produktionen.

Stadspark

Arrendeavtalet för parken löpte ut i slutet av 1885 och staden övertog parken. Brunnsparken blev en stadspark, öppen för alla. Staden sålde de 17 utarrenderade villatomterna i östra kanten av parken. Parken genomgick en grundlig omvandling. En urban över- och medelklass hade flyttat in i området bredvid parken och blev dess nya användare.

År 1889 fick Helsingfors sin första stadsträdgårdsmästare, Svante Olsson från Sverige. Han gjorde upp en omvandlingsplan för Brunnsparken 1891. Enligt Olssons plan skulle Brunnsparken och det nya Observatorieberget bli utsiktsplatser enligt tidens anda. Fokus låg på utsiktslinjerna och utsiktsplatserna. Parken hade ett nätverk av slingrande stigar. Stora, enhetliga gräsområden var ett annat viktigt element i den nya parken. Vid gångkorsningarna planterades träd- och buskgrupper. Dammen med rudor torrlades och på dess plats byggdes Helsingfors första lekplats. Den södra delen av parken, som varit i naturtillstånd, landskapsbearbetades och pryddes med planteringar. Många av de gamla träden fick stå kvar – även om stora mängder träd hade fallit i den svåra stormen 1890. I den klippiga delen av parken planterades tallar.

För att säkerställa utsikten från Brunnshuset mot havet blev man tvungen att spränga bort berg. En praktfull mönsterplantering placerades framför Brunnshuset. Den förnyade parken ledde till en livlig debatt eftersom trädbeståndet hade förnyats och en del av planteringarna ännu var av anspråkslös storlek. Arbetet med att förnya parken pågick ända till första världskriget.

Man hoppades att parken skulle användas av ”bättre folk”, och i stället för aristokraterna kom nu de förnäma borgarna. Brunnsparken var inte en egentlig folkpark; den som blev för frimodig och till exempel hängde upp en hängmatta möttes av ogillande.

På 1890-talet byggdes Helsingfors hamnbana som gick längs Brunnsparken bredvid Parkgatan och delvis i tunnel. Banan revs på 1980-talet. Den gamla badanläggningen som låg vid havsstranden vid korsningen av nuvarande Stora Allén och Ehrenströmsvägen förstördes i luftbombardemang under det så kallade fortsättningskriget 1944. När Ehrenströmsvägen byggdes i slutet av 1940-talet förändrades parkens karaktär ansenligt eftersom den direkta kontakten till havsstranden bröts.

Diktbänkar, skulpturer och byggnader

Restaurang Brunnshuset ritades av arkitekt C.L. Engel och stod klart 1838. Brunnshuset är både som byggnad och som del av Brunnsparken en av de traditionsrikaste och mest ansedda restaurangerna i Finland. Huset har byggts om i flera repriser. Den nuvarande exteriören från 1867 är i huvudsak ritad av arkitekt Theodor Höijer. Numera används Brunnshuset som beställningsrestaurang.

Astronomiska föreningen Ursas observatorium från 1926 ligger på den högsta klippan i Brunnsparken. Astronomiska föreningen Ursa rf grundades 1921 och har hela 13 000 medlemmar. Vid bra väder ordnar föreningen populära stjärn- och solvisningar för allmänheten och entusiaster i observatoriet.

Av de många villorna i västra Brunnsparken finns bara två kvar. På adressen Parkgatan 2 är det liv och rörelse, här verkar daghemmet Kaivopuisto. Ingenjör Hugo Neuman (1847–1906) ritade byggnaden 1876 som bostadsvilla åt sig själv. Byggnaden har senare flera gånger byggts om, så av den ursprungliga byggnaden återstår nu endast några delar av väggarna och av stenfoten.

På adressen Parkgatan 4 finns numera ett kontor samt lokaler som hör till Finlands arkitekturmuseum. Exteriören på trävillan i två våningar ritad av C.H. Nummelin 1881 är i stor utsträckning bevarad. Byggnaden är ett bra exempel på villaarkitekturen i Helsingfors i slutet av 1800-talet. Villan beboddes i slutet av 1800-talet av skådespelerskan Ida Aalberg (1857–1915) och hennes make juristen Lauri Kivekäs (1852–1893), som var en ivrig fennoman.

Bredvid Brunnshuset står den så kallade självständighetsgranen, som generalkonsul Rudolf Ray donerade till Finland av ett frö som han hade planterat 1917. Det var också han som donerade den tillhörande minnesstenen 1931. Det lönar sig att läsa den patriotiska texten på stenen. Av granens frön har man odlat upp plantor som sedan har planterats på olika håll i Finland.

I den ände av parkallén som ligger vid Brunnshuset står en dricksvattenfontän i röd granit, Fiskande björn, från 1916. Verket skapades av skulptör Bertel Nilsson (1887–1939). Skulpturen var resultatet av en tävling om offentliga skulpturer för att försköna staden.

Också statyn över den finlandssvenska poeten Arvid Mörne (1876–1946) i hörnet av Östra allén och Ehrenströmsvägen var resultatet av en tävling. Tävlingen ordnades av Nylands Nation och verket skapades av skulptör Viktor Jansson (1886–1958) år 1951.

Vid Ehrenströmsvägen finns också ett monument över den finländska forskningsresanden och vetenskapsmannen Adolf Erik Nordenskiöld (1832–1901). Nordenskiöld var den första forskningsresanden som seglade via Nordostpassagen från Ishavet till Stilla havet 1878–1879. Monumentet består av tre granitblock som symboliserar isberg och packis. Monumentet innefattar också en reliefkarta över seglingen genom Nordostpassagen. Monumentet planerades av skulptör Heikki Häiväoja (f.1929) och arkitekt Eric Adlercreutz (f.1935) och avtäcktes 1985. Porträttbysten av Nordenskiöld är gjord av skulptör Johanna Häiväoja (f.1960).

Brunnsparken bjuder på fyra överraskningar i form av skulpturer uthuggna i trädstammar. Verken är skapade av dansaren och bildkonstnären Sanna Karlsson-Sutisna (f.1965). Hennes varumärke är tillfälliga skulpturer som får murkna eller förmultna i sin naturliga miljö, men som före det ger tittaren glädjen att upptäcka verken på oväntade ställen. Gestalterna i träden är som urgamla trädandar.

År 2005 fick parken 30 nya bänkar med en ingraverad dikt i en mässingplatta på bänkryggen. Det var byggnadskontorets första sponsorprojekt. Sökföretaget Fonecta donerade bänkarna, och dikterna samlades ihop bland de mest älskade levande finländska poeterna. Vid invigningsceremonin var poeterna glada över att deras dikter hade fått lämna boksidorna och bli en del av människornas parkupplevelse. Diktbänkarna har varit mycket omtyckta. Hur många frierier har månne skett på bänken med Mirkka Rekolas (f.1931) dikt: ”Jag älskar dig. Jag säger det åt alla.” Brunnsparkens bänkar av historisk modell är ett hantverk och tillverkas i stadens egen verkstad.

Den populära lekparken i Brunnsparken pryds av en snygg drake och uppe på stolparna sitter en uggla, storskarv och kungsfiskare. Träskulpturerna tillverkades i byggnadskontorets dåvarande hantverksverkstad. Bredvid lekparken finns ett område för schack samt parkens allmänna toalett. Inte långt från toaletten finns en dörröppning i klippan; det är ingången till en tunnel till Sveaborg, som är avsedd för utrycknings- och servicefordon. Parken ska enligt planerna få ytterligare två allmänna toaletter de närmaste åren. En äldre toalett bakom Brunnshuset väntar på att återanvändas. Parken har fått större sopkärl, inklusive flera kärl av märket Citykita eller Molok, som har 2/3 av volymen under jorden.

Den nyaste skulpturen i Brunnsparken är Väntan av Pekka Jylhä (f.1955). Skulpturen avtäcktes på den låga klippan i Brunnsparkens västra hörn på mors dag 2010. Den guldpolerade bronsskulpturen föreställer en gravid mamma i en klänning med spetsfåll, med vänster hand lätt på sin runda mage. På fötterna har den unga mamman gymnastikskor och nedhasade strumpor. Hon spanar ut mot havet. Inne i skulpturen finns en lampa som skymtar genom klänningens spetsmönster på magen. Verket innefattar också en badboll i samma polerade brons som kvinnogestalten. Skulpturdonationen är ett samhällsansvarigt ställningstagande av Kesko Ab för barn, barnfamiljer, mammor och en trygg framtid. En stor samling stadsbor deltog i den högtidliga avtäckningsceremonin i det kyliga vårvädret.

En levande park

Idag kan den älskade Brunnsparken kallas en folkpark. Den är en friluftspark för invånarna i grannskapet, men också en gemensam evenemangs- och picknickpark för hela huvudstadsregionen.

Bengt Schalin, stadsträdgårdsmästare 1946–1957, ökade betydligt på antalet växtarter i Brunnsparken och andra parker i Helsingfors. Schalin tyckte särskilt mycket om blommande prydnadsäppelträd, vars antal senare har utökats. I Brunnsparken finns också Amerikansk svartpoppel, vresalm och bok, förutom de vanligare ädla lövträden. Mittemot Brunnshuset, på en remsa som gränsar mot bostadsområdet, finns en vacker rhododendronplantering som anlades i samarbete med Helsingfors universitet i slutet av 1970-talet.

Totalrenoveringsplanen för Brunnsparken är gjord av landskapsarkitekt Gretel Hemgård. Parken rustas upp och förnyas i etapper. Den vita trädgården i västra delen av parken, med främst vita blommor, träd och buskar, stod klar i slutet av 1990-talet.

Den största belastningen utsätts parken för på första maj, då det samlas cirka 45 000 personer för valborgspicknick, vare sig det är vackert eller regnar. Byggnadskontoret har i flera år jobbat hårt för att den gamla parken ska överleva evenemanget med så små skador som möjligt. Valborgspicknicken hotade bli ett ”upprustningsevenemang” och till och med soffor och andra möbler släpades till parken, och lämnades där efter picknicken. Sedan 2005 har byggnadskontoret och dagstidningen Helsingin Sanomat ordnat en insamling av skumvinsflaskor och det har bidragit till att underlätta städningen efter valborg. Följande mål är att få folk att respektera parken och att minimera avfallet som picknicken orsakar. De frivilligas Helsingfors.

Förnyandet av Brunnsparkens allé, århundradets projekt

VÅr 2009 började det största projektet i parken, förnyandet av lindallén. Största delen av träden i allén var redan så murkna att det var dags att förnya dem. År 1998 inträffade en tragisk olycka då en av lindarna knäcktes av hård vind och en ung kvinna dog. Man talade om Brunnsparkens ”mördarlind”.

När det gäller en allé är det viktigt att träden som planteras är lika gamla. Förnyandet av allén väckte en intensiv debatt, ända in i det sista. Planteringsarbetet måste till och med skjutas upp då en fullmäktig ansåg att arbetet krävde tillstånd för miljöåtgärder. Fullmäktigeledamöterna önskade också att något enstaka gammalt träd kunde bevaras.

Det var inte heller enkelt att skaffa 184 jämnstora lindar av god kvalitet. I Finland hittade man dem inte. Till slut hittade man högklassiga träd i Danmark, i Kortegaards Planteskola nära Odense, och därifrån hämtades de med långtradare till Helsingfors. På 1830-talet var trädens växtunderlag mycket grunt; troligen lyckades man inte med dåtida brytningsteknik åstadkomma ett djupare dike för träden i den bergiga grunden. Nu har man borrat tillräckligt djupt i berggrunden så att trädrötterna har gott om plats. Träden är kejsarlindar, Tilia x europaea ’Pallida’.

Träden står på ett speciellt så kallat bärande växtunderlag som innehåller mycket stenmaterial. De vid planteringen cirka fyra meter höga plantorna torde glädja Helsingforsborna de kommande 500 åren. Samtidigt som träden planterades förnyade man också avloppssystemet och belysningen i Brunnsparken för att säkerställa att den populära parken bättre tål slitage.