Nackböle sektion

Finland

Information om växter

1 Asklönn — Acer negundo

Till skillnad från de övriga träden i området är asklönnen inte en inhemsk art utan från Nordamerika.

Asklönnen är på många sätt en speciell lönnart. Bladen påminner inte alls om lönnblad utan snarare om till exempel askblad, vilket har gett trädet dess namn på svenska. Asklönnens blomning är också speciell eftersom trädet är en tvåbyggare, dvs. han- och honblommor förekommer på olika växtindivider.

Asklönnen har visat sig vara mycket tålig i olika klimat och när Transsibiriska järnvägen i ryska Fjärran östern byggdes användes asklönnen ofta som prydnadsträd. Man planterade asklönnar vid järnvägsstationerna och till exempel i nordöstra Kina, i det före detta Manchuriet, har trädet blivit så vanligt i naturen att detta amerikanska träd numera anses vara en vildväxande art där.

Också i Finland har asklönnen visat sig vara ett mycket tåligt träd. Tyvärr planteras det inte i så stora mängder längre. Asklönnens gula lövbrand är inte särskilt effektfull, men på sommaren har trädet en ljus, öppen krona och blad med en luftigt grön nyans.

Asklönnen från Kavaleffs tid är idag en romantisk ruin, knappt ett träd längre. Den kortlivade asklönnens livslopp syns tydligt i detta träd; ett hundra år rymmer hela dess liv.

2 Sälg — Salix caprea

Bland de nästan 40 vildväxande videarterna i Finland är sälgen den allra största. Den är vanligen ett en- eller flerstammigt, cirka tio meter högt träd, men kan ibland bli ännu större. I Nackböle växer flera sälgar som håller på att bli ruiner och som torde vara från Kavaleffs tid, dvs. nästan ett hundra år gamla. Sälgens förfall börjar mycket tidigt, och den blir ofta inte äldre än cirka 50 år. Stora trädlika individer har ofta skadats av rötsvampar och insektslarver, och på grund av den mjuka veden söker sig i synnerhet hålbyggande fåglar till sälgen när de ska bygga bo.

Liksom andra videarter är även sälgen en tvåbyggare. Hos tvåbyggare bildas han- och honblommor på olika växtindivider. Sälgens hanblommor är anspråkslösa, men honblommorna är praktfulla: de förskönar skogsmiljön på våren och är en viktig näringskälla för nyss uppvaknade humlor. Dofttickan med den behagliga anisdoften förekom förut ofta på sälgen – numera allt mer sällan – och användes för att fräscha upp klädskåp.

Sälgen är vanlig i hela Europa och ända till det avlägsna Sibirien. Epitetet ”caprea” i det vetenskapliga namnet syftar på getter, vilket gör det lätt att förstå det engelska namnet Goat Willow, dvs. ”getvide”. De så gott som allätande getterna kanske i forna tider var förtjusta i sälgen och dess blad. Då sälgen blir äldre har barken ett mycket vackert mönster, som det lönar sig att studera vid trädets fot. Sälgens finska namn ”raita” (rand) torde ha sitt ursprung i den tydliga gulorangea randen i kärnveden, som syns om man klyver trädet.

3 Gråal — Alnus incana

Gråalen förekommer i nästan hela Finland. Det är bara på Åland som den helt saknas, medan den är mindre vanlig i den sydvästra skärgården. I Europa förekommer den nästan ända från Atlantkusten i väster till långt i öster. Gråalen är en art med så kallad circumboreal utbredning, vilket innebär att den förekommer i den boreala skogszonen i norr på alla kontinenter. Ofta anses emellertid de gråalar som t.ex. påträffas i Japan vara en egen underart, liksom gråalarna i Nordamerika.

Med hjälp av en svampbakterie som förekommer vid alarnas rötter kan de olika alarterna ur luften ta upp det kväve som de behöver. Det är anledningen till att gråalen har råd att vara slösaktig och fälla sina blad gröna – den behöver inte lagra de kväveföreningar som bladen innehåller. Gråalen är därför en utmärkt jordförbättringsväxt, och det är dess förna som används för att förbättra jorden. Gråalen är rätt krävande när det gäller växtunderlaget och visar genom sin förekomst hur näringsrik växtplatsen är.

I Finland påträffar man ibland olika former av flikbladiga gråalar, som i plantskolor odlas för att användas som prydnadsträd. De flikbladiga varianterna är mycket allmännare bland gråalar än bland klibbalar. Den kortlivade gråalen växer snabbt och kan bli upp till tjugo meter hög, men är ofta mindre och buskaktig. När det gäller att upprätthålla mångfalden i våra skogar utgör gråalen ett mycket viktigt element eftersom den erbjuder hålbyggande fåglar boplatser och fröätare näring, och eftersom den murknar snabbt är den en ypperlig växtplats för svampar och tickor.

Gråalen ger utmärkt brännved – av många ansedd som den bästa för rökning. Tyvärr drabbas allergiker av pollensymptom under gråalens blomningstid i slutet av vintern.

4 Klibbal — Alnus glutinosa

Klibbalen är den andra vildväxande alarten i Finland. Den är mycket mer långlivad än gråalen och även mycket större. Klibbalen växer helst på fuktigare ställen än gråalen. Den blir över 20 meter hög och med åldern mörknar dess bark till nästan svart.

Klibbalen förekommer i hela Europa. I Finland koncentreras förekomsterna till frodiga strandlundar och vattendrag i landets södra delar. Den blir snabbt mer sällsynt redan i mellersta Finland, och gränsen för hur långt norrut den förekommer går i de allra sydligaste delarna av Lappland. Klibbalen klarar bra av översvämningar, men kan också odlas på torrare ställen. Den har till och med planterats som gatuträd. En smalväxt variant med sortnamnet Sakari som hittats i Kotkatrakten är numera ett mycket populärt gatuträd i Finland.

Klibbalens virke är uppskattat och har kallats ”Nordens mahogny”. Som skogsodlingsträd är klibbalen ovanlig hos oss, men förekommer ändå i viss utsträckning. I bästa fall har fullvuxna klibbalar – i synnerhet när de används som parkträd – något i sin gestalt som påminner om ädla lövträd.

Med hjälp av en svampbakterie vid rötterna kan de olika alarterna ur luften ta upp det kväve de behöver. Därför kan klibbalen fälla sina blad gröna – trädet behöver inte ta vara på de kväveföreningar som finns i bladen. Pollenallergiker kan drabbas av symptom under klibbalens blomningstid i början av våren.

5 Vårtbjörk — Betula pendula

Vid sidan av dvärgbjörken (Betula nana) torde den för alla finländare bekanta vårtbjörken vara den björkart som har störst spridning i världen. Den förekommer i hela Europa, inklusive de brittiska öarna, och långt österut ända till gränsmarkerna mot stäpperna i Mongoliet. I söder påträffas vårtbjörken ännu i Kaukasien i de norra delarna av Turkiet, och i Afrika i de norra delarna av Marocko. På de brittiska öarna kallas vårtbjörken med dess vita stam och hängande grenar ”Lady of the Woods” eftersom den anses så vacker.

Vårtbjörken är Finlands nationalträd. Hos oss växer den nästan var som helst, men bäst trivs den på näringsrika, rätt torra och sandiga marker. Den används också allmänt som gatuträd. I naturen är vårtbjörken en pionjärart som effektivt erövrar kalhyggen och andra öppna ytor. Trädet kräver ljus under hela sin livslängd och kan bli närmare 30 meter högt och cirka 150 år gammalt. Vårtbjörken lever i symbios med flera svamparter, och den som rör sig i naturen gläds säkert mer över kantarellen (Cantharellus cibarius) än över flugsvamparna (Amanita spp). Med åldern får vårtbjörken också flera tickor som åstadkommer röta i trädet. Den svartskiftande sprängtickan (Inonotus obliquus) är lätt att känna igen och sägs ha hälsoeffekter.

När vårtbjörken blir äldre växer det grov bark i nedre delen av stammen, medan den snarlika glasbjörken (Betula pubescens) förblir slät under hela sitt liv. Vårtbjörkens skott har hartsvårtor och känns sträva i handen. Glasbjörkens skott är däremot håriga och känns mjuka.

6 Svärdslilja — Iris pseudacorus

7 Hägg — Prunus padus

När häggen blommar vet finländare att våren i sin yppigaste form står för dörren. Häggens korta men intensiva blomning i mitten av maj är en fin period i den finländska naturen, eftersom vi har så få träd med doftande blommor. De andra årstiderna gör häggen inte mycket väsen av sig, med undantag för de år då häggspinnmalens larver lindar in alla häggar i grannskapet i ett vitt nät. Själva trädet lider inte av att larverna slukar alla blad. På hösten får häggen i bästa fall en rätt prunkande färgprakt med olika nyanser av ljusgult och rött.

Häggen är en nordeuropeisk art. På den europeisk kontinenten förekommer den bara i bergstrakter, men också där är den fåtalig. Häggen är ofta buskaktig, men i gynnsamma förhållanden med näringsrik jord utvecklas den till ett över tio meter högt träd. Häggen är kortlivad och förtvinar ofta redan i femtio års ålder. Till slut kan rötterna inte längre bära upp stammen och trädet faller omkull – men fortsätter ofta växa i form av ett allt tätare buskage.

Häggens bark och blad har en mycket frånstötande smak och lukt. Binder man häggskott vid stammarna till äppelträd kan de hålla harar och kaniner på avstånd. Häggens sura bär har använts till saft och likör. Fröna innehåller amygdalin, som är giftigt för människan men inte verkar bekomma fåglar. I vissa kulturer fick man inte alls röra häggen, eftersom trädet med svart stam tillhörde häxor.

8 Glasbjörk — Betula pubescens

Glasbjörken förekommer ofta på fuktigare marker än vårtbjörken (Betula pendula). Den blir inte heller lika stor eller lika gammal. Glasbjörkens blad är ovala och har endast enkelsågad bladkant, medan vårtbjörken har triangulära och dubbelsågade blad.

Glasbjörken är inte lika utbredd som vårtbjörken; den förekommer i de norra delarna av Europa och i Ryssland fram till Uralbergen. I Lappland ersätts glasbjörken av fjällbjörken (Betula pubescens ssp. czerepanovii), som är en busklik underart till glasbjörken.

Häxkvastar förekommer kanske oftast i just glasbjörkar. Häxkvastarna orsakas av en sporsäckssvamp: svampen stör björkens knoppbildning och får trädet att växa onormalt tätt på en viss punkt så att det bildas en boll av tätvuxna kvistar och denna boll kallas alltså häxkvast. Sprängtickan (Inonotus obliquus) förekommer också på glasbjörken, men är vanligare på vårtbjörken.

Glasbjörken har inte hängande utan rätt korta grenar. Grenarna är dessutom ofta klart uppåtriktade. Även om det sägs att en rejäl bastukvast endast kan göras av vårtbjörk har en bastukvast av glasbjörk kraftigare doft.

9 Hassel — Corylus avellana

Den i södra Finland naturligt växande hasselbusken trivs i lundar. Bladen som förmultnas och annan förna har jordförbättrande egenskaper, så det lönar sig att gynna den. Hasseln växer i hela Europa.

Hasseln kan ha flera tiotals stammar och växa till en stor buske med en höjd på över 5 meter. Busken förnyas genom skott i utkanten efterhand som de äldsta stammarna dör i mitten av busken.

Den vindpollinerade hasselbusken blommar på vårvintern och är mycket allergiserande för dem som är överkänsliga för hasselbuskens pollen. De nötter som är resultatet av pollineringen är alltså precis de hasselnötter som används i chokladplattor. För industriell produktion används emellertid den sydeuropeiska storfruktiga arten Corylus maxima.

Hasselns släktnamn Corylus kan härledas från det grekiska ordet korys (hjälm) och syftar på svepets form.

10 Skogstry — Lonicera xylosteum

Man känner till cirka 100 kaprifolväxter och av dem förekommer bara två arter vilt hos oss. Blåtry (Lonicera caerulea) påträffas endast i lundzonen i nordöstra Österbotten och är mycket sällsynt, och på de ställen där den förekommer naturligt har den därför skyddats.

Skogstryn är en spretig, låg buske på 1–1,5 meter, som växer i lundar och tål skugga. Den blommar med gräddgula blommor och i slutet av sommaren mognar dess röda bär – som inte är ätbara.

Även om skogstryn inte är en särskilt ståtlig art eller får någon imponerande färgprakt på hösten, är den en av våra få buskaktiga lundväxter. I Nackböle torde skogstryn växa naturligt. Den finns på olika håll i arboretet och växer mycket typiskt i lövträdsskog. Skogstryn trivs bättre i torra lundar än i fuktiga.

Skogstryn förekommer i hela Europa. I Ryssland sträcker sig dess utbredningsområde bortom Uralbergen.

Finland sektions infomationstavla