Nackböle sektion

Nordamerika

Information om växter

1 Manchurisk solfjäderslönn — Acer pseudosieboldianum

Manchurisk solfjäderslönn hör till en av de vackraste botaniska grupperna bland lönnarna. Sektionen Palmata omfattar över tio arter som (med ett undantag) förekommer i Östasien och som i fråga om växtsätt är buskar eller busklika träd.

Manchurisk solfjäderslönn torde vara den klimatmässigt härdigaste arten i gruppen. De dekorativa bladen får i bästa fall en lysande gulorange rodnad, men det förekommer stora skillnader beroende på växtplats och det odlade trädets ursprung. Förekommer det mycket frost på hösten kan bladen torka och hänga kvar långt in på vintern. Manchurisk solfjäderslönn är en vacker och rätt långsamt växande buske.

I takt med att klimatet i Finland förändras kan man försöka odla allt mer exotiska arter. Hos oss var Manchurisk solfjäderslönn länge så gott som okänd utanför växtsamlingar, men de senaste åren har den blivit allmännare efterhand som den blivit mer känd. Arten förekommer vilt på Koreahalvön och är härdig i hela södra Finland.

2 Flikbladig hästkastanj — Aesculus hippocastanum ’Laciniata’

Totalt finns det drygt tio hästkastanjarter. De förekommer främst i Östasien och Nordamerika. I Europa förekommer endast en vild art, den för många bekanta hästkastanjen (A. hippocastanum). Den har i flera hundra år odlats som prydnadsträd och även i Finland har den odlats redan länge.

Av hästkastanj finns endast några få sorter, dvs. former som människan har börjat odla och gett sortnamn. En av dessa är den fylldblommiga och frölösa ‘Baumannii’ som är rätt vanlig i europeiska parker. En annan allmänt odlad sort är den djupt flikbladiga ’Laciniata’ som presenteras här och vars blad ser ut som söndersliten spets och inte alls påminner om moderartens blad.

Flikbladiga former är ofta mindre till växten än den ursprungliga arten eftersom den yta där fotosyntesen sker är mindre. Ofta kräver de flikbladiga formerna mycket ljus. Den i Finland nästan okända flikbladiga hästkastanjen torde passa bra i trädsamlingen i Nackböle där man redan under Jakob Kavaleffs tid gynnade speciella träd, ibland med rentav något konstigt utseende.

3 Silverlönn — Acer saccharinum

Den nordamerikanska silverlönnen är en av de största lönnarterna. Den kan bli upp till 40 meter hög och precis som vår inhemska gråal så trivs den på fuktiga ställen. Silverlönnen har odlats som prydnadsträd i flera hundra år och är en av de ursprungliga lönnarter som Carl von Linné beskrev 1753.

Även i Finland har silverlönnen veterligen använts sedan den tiden – åtminstone har den redan länge hört till den finländska herrgårdskulturen trots att den förblivit sällsynt. Trädet som presenteras här knäcktes i stormen Tapani år 2011. Det planterades av Jakob Kavaleff för cirka ett hundra år sedan och var ett tidstypiskt exotiskt prydnadsträd.

Till skillnad från många andra lönnarter har silverlönnen ett virke som är lättknäckt och arten rekommenderas inte numera vid parkplanteringar. Dess femflikiga blad är silvergråa på undersidan och när det blåser skimrar trädet i två färger. Silverlönnen får inte särskilt flammande höstfärger, men då bladen sent på hösten har fallit till marken bildar de en speciell höstaspekt.

4 Amerikansk näbbhassel — Corylus cornuta

Amerikansk näbbhassel härstammar från Nordamerika och hör till hasselsläktet, som omfattar cirka tio arter. Den avviker på många sätt från den hassel (C. avellana) som växer vild hos oss. Amerikansk näbbhassel blir mindre än vår hassel, dess stammar är mycket slankare och växtsättet mer upprätt. Bladen är också något mer äggformade samt mindre.

Nötterna mognar redan i månadsskiftet augusti–september och är inhöljda i kittlande svepeblad, fyllda av taggiga hår. Frukterna är ätbara, men mindre än hos vår inhemska art och besvärliga att plocka. Uppenbarligen trivs amerikansk näbbhassel åtminstone lika bra i Finland som den vilda hasseln. Bland planteringarna vid huvudbyggnaden på Nackböle gård växer en ensam, redan gammal amerikansk näbbhassel, som nu får sällskap av de nyplanterade buskarna – visserligen på ett visst avstånd.

5 Gulbjörk — Betula alleghaniensis

Gulbjörken härstammar från de östra delarna av Nordamerika. Den gulgråa barken gör att den avviker från våra inhemska björkar. Bladen får en vacker gul höstfärg och är också större och mer avlånga än bladen hos glas- eller vårtbjörken (B. pubescens, B. pendula). Gulbjörken tål skugga bättre än våra arter och hör i sina hemtrakter, tillsammans med lind (Tilia), bok (Fagus), lönn (Acer) och hickory (Carya), till den trädmosaik som bildar en typisk lövblandskog.

Gulbjörk har odlats i Finland i mer än ett hundra år, men tyvärr har denna mycket användbara art förblivit en raritet som främst förekommer i samlingar. Den kan framgångsrikt odlas i hela södra Finland.

Trädet i Nackböle är cirka hundra år gammalt och börjar få tydliga tecken på ålderdomssvaghet, och därför har man strax intill planterat en planta av körsbärsbjörk (B. lenta). Gulbjörken i Nackböle artbestämdes i tiderna till körsbärsbjörk, en annan nordamerikansk och mycket snarlik art – med undantag för den nästan svarta barken.

6 Skidhickory — Carya ovata

Hickoryträden är till övervägande del storväxta och påträffas bara i Nordamerika och Östasien. De mest tåliga hickoryarterna är nordamerikanska och av dem är skidhickoryn en av de allra tåligaste. I sina hemtrakter kan den bli över 30 meter hög men blir mindre om den odlas. Hickoryarterna hör till valnötsväxterna (Juglandaceae) och producerar nötter av vilka en del är ätbara, vilket är fallet med skidhickoryns frukter. En del av hickoryarterna producerar mycket tanninrika nötter som endast lämpar sig för djur. Den senaste tiden har pekannöten blivit bekant även hos oss och det är en annan hickoryarts (C. illinoensis) frukt. Också den arten har planterats i Nackböle.

En äldre generation kanske minns hickoryskidor från sin ungdom. Det mycket användbara, hållbara och elastiska virket används fortfarande för bland annat verktygsskaft. I Nordamerika är det hickory som ger ”den enda rätta” smaken när man röker fisk och kött.

I Finland har skidhickoryn i ett hundra år odlats som en raritet och förekommer främst i samlingar, men man känner inte till några gamla träd hos oss.

7 Grå valnöt — Juglans cinerea

Globalt känner man till cirka 20 valnötsarter. Vilda förekommer de i Asien och Nord- och Mellanamerika. Den mest kända valnötsarten hos oss är antagligen valnöt (J. regia), vilket kanske beror på att själva nötterna är både hälsosamma och läckra.

I Finland har man odlat grå valnöt sedan Pehr Kalms dagar på 1700-talet; Kalm – en av Carl von Linnés elever – hämtade frön från Nordamerika 1751. Grå valnöt utvecklas till ett träd med bred krona och stora sammansatta blad som i synnerhet på hösten är exotiska eftersom de får en gul höstfärg om trädet har en bra växtplats.

Grå valnöt har frukter med klibbigt skal som färgar fingrarna gula. Själva nötterna är visserligen ätbara men har så tjockt skal att det krävs ordentligt med kraft eller något redskap för att få fram dem.

8 Tilia monticola

Enligt en uppfattning finns det flera lindarter i Nordamerika, enligt en annan åsikt endast en; svartlind (T. americana). Forskarna är nämligen fortfarande inte eniga om antalet nordamerikanska lindarter eftersom de alla i så hög grad liknar varandra. Svartlinden förekommer i hela östra Nordamerika, men i de sydöstra delarna av detta område har man identifierat flera former – ibland beskrivna som separata arter – såsom den här presenterade Tilia monticola, som inte har ett svenskt namn.

Ett gemensamt drag för de nordamerikanska lindarna är de mycket stora bladen. Detta är också fallet med det unga träd som presenteras här. Kanske det faktiskt ligger något i talesättet att allting är stort i Amerika.

I Finland odlas de nordamerikanska lindarna sällan. Enstaka planterade exemplar har dock påträffats i städerna i södra Finland, kanske har de hamnat här av misstag tillsammans med annat plantmaterial. Orsaken till att man antar att de planterats av misstag är att planerarna knappast med avsikt har valt storbladiga träd som inte tål hård vind särskilt bra.

9 Paraplymagnolia — Magnolia tripetala

Magnolierna hör till den absoluta eliten i växtvärlden om man tänker på vacker blomning och blommornas storlek. Vilda förekommer de endast i Östasien och Nordamerika.

I Finland har magnolierna alltid ansetts vara känsliga och har fram tills alldeles nyligen varit sällsynta i trädgårdar. De senaste åren har man emellertid med viss framgång kunnat pröva på flera magnoliaarter och magnoliasorter.

En av de allra mest exotiska arterna som numera trivs hos oss är den nordamerikanska paraplymagnolian. Den har fått sitt namn av de väldiga bladen som kan bli nästan trettio centimeter stora och som hänger likt paraplyer. Efter att bladen har slagit ut blommar paraplymagnolian med stora vita blommor. Den motbjudande lukten – som påminner om näckrosens – är emellertid en besvikelse; normalt sprider magnolierna en ljuvlig doft som är lika fin som blommornas utseende.

Nordamerika sektions infomationstavla