Hoppa till innehållet

Nackböle sektion

Europa

Information om växter

1 Ek — Quercus robur

Eken (som även kallas skogsek, vanlig ek, sommarek och stjälkek) är ett av de ädla lövträd som alla känner till hos oss. I Finland förekommer eken vild främst i ett smalt bälte längst i sydväst, men odlad trivs den betydligt längre norrut. Till och med arboretet i Torneå har en ek.

Eken förekommer i hela Europa och norra gränsen för dess utbredningsområde går från S:t Petersburg till strax sydost om Moskva. Under svenska tiden ägdes ekarna i Finland av kronan och de bästa ekstammarna användes till att bygga skepp. Till all lycka fälldes inte alla stora ekar. De största uppmätta ekarna i Finland har en stamomkrets på över sex meter.

Eken är ett av de mest långlivade vilda lövträden vi har. Även om den inte sägs vara särskilt krävande vad gäller växtunderlagets bördighet trivs den bäst på frodiga, genomsläppliga marker. Eken sprids av bland annat nötskrikan. Den hittar garanterat de ollonproducerande ekarna och samlar skörden i förråd, där ollonen ofta börjar gro då den uppenbart tankspridda fågeln glömmer var den har sina förråd.

I Nackböle finns det åtminstone två olika typer av ekar. Här, och till exempel i allén på Kungseksvägen, växer en typ som utvecklas väl och som skapar fylliga ollon. Här och där förekommer också slankare ekar som inte har trivts lika bra och som har mer äggrunda ollon. Det sägs att Jakob Kavaleff skaffade trädfrön på sina utlandsresor. Det är möjligt att båda ekbestånden i Nackböle har sitt ursprung i hans anskaffningar. Ekarna i Nackböle är knappast vildväxande, utan Kavaleff torde ha planterat de ursprungliga träden.

2 Tyskoxel — Sorbus torminalis

Vid första anblicken påminner den europeiska tyskoxeln inte alls om en rönn (trots att det finska namnet ’etelänpihlaja’ antyder det); bladen är sammanhängande och säreget flikade. När trädet blommar ser man ändå att det hör till rönnsläktet. Bären mognar sent på hösten och har en grön- eller brunskiftande färg. Tyvärr hinner de knappast mogna i Nackböle, så vi kan inte testa om de ätbara bären verkligen påminner om dadlar i smaken, som det påstås.

Tyskoxeln förekommer i hela Kontinentaleuropa. Den är vanligen enstammig och kan bli upp till 25 meter hög och få en bred krona.

Harar och kaniner lämnar rönnen (S. aucuparia) i fred, uppenbarligen gillar de inte smaken. Tyskoxeln har däremot lockat harar att till och med klättra över skyddsnät för att kunna smaka på denna läckerhet. Man har därför varit tvungen att montera upp högre skyddsnät för de tre tyskoxlarna i Nackböle – så lockande är barken. Tyskoxeln hör till de ursprungliga arterna i Nackböle, men de exemplar som Kavaleff i tiderna planterade finns nog inte kvar.

3 Acer platanoides ’Paldiski’

Paldiski är en stad vid Estlands nordvästra kust. Där hittades denna speciella flikbladiga form av skogslönn som man först nyligen har börjat odla kommersiellt.

Man känner till ett halvdussin olika former av flikbladiga skogslönnar. De äldsta av dem har odlats i över 300 år. Även i Nackböle har man planterat tre olika former. Flikbladigheten är ärftlig. Om ytan på bladen där fotosyntesen sker är mindre leder det vanligen till ett mindre träd.

Flikbladigheten hos denna sort är mycket avvikande och det finns inte vuxna träd ens i Estland eftersom en lastbil enligt uppgift ska ha backat på det ursprungliga trädet. Lyckligtvis hade man hunnit ta till vara förökningsmaterial. Trädets slutliga storlek visar sig när trädet växer upp här – förhoppningsvis ännu i flera decennier.

4 Prunus avium ’Plena’

Sötkörsbär är en europeisk körsbärsart som påträffas vild så långt norrut som i Danmark. Eftersom de röda små körsbären är speciellt populära bland fåglar kallas den också fågelbär. Bären är vanligen något sura men då och då uppstår bestånd med mycket söta bär.

När bladen slår ut blommar sötkörsbäret med vita blommor som i vuxna träd på ett soligt ställe kan skapa ett veritabelt blomstermoln under några dagar. Den fylldblommiga form som presenteras här är verkligt vacker när den blommar – i synnerhet om man har möjlighet att se den underifrån. De fyllda blommorna hänger nämligen likt klockor och öppnar sig nedåt. Sötkörsbärets höstfärg kan vara verkligt anslående med alla tänkbara nyanser av gult, orange och rött.

Den fylldblommiga formen anses känsligare än själva arten som inte heller har rykte om sig att vara det mest tåliga körsbäret hos oss. Endast i södra Finland kan man lita på att den trivs.

5 Bok — Fagus sylvatica

Boksläktet omfattar färre än 20 arter i Europa, östra Asien och Nordamerika. Bokens naturliga utbredningsområde sträcker sig inte ända till Finland, men redan i södra Sverige förekommer bokskogar.

Arten förekommer i hela Kontinentaleuropa och bildar de bekanta skogarna som på sommaren är mycket skuggiga; efter våraspekten förefaller det inte växa just någonting under träden. Boken blir mycket stor med ett virke som är användbart för många ändamål. De flesta av oss har utan att veta om det kommit i personlig kontakt med materialet eftersom bok används för glasspinnar av trä.

I Finland odlades boken redan under den svenska tiden, men då trivdes den inte hos oss. Den senaste tiden har boken emellertid visat sig fullt tålig i till exempel Helsingforstrakten. Staden har planterat bokträd både i parker och – i små mängder och försökssyfte – i stadsskogarna.

På Kavaleffs tid fanns det veterligen inte bokträd i Nackböle. De nuvarande planteringarna i den europeiska sektionen innefattar tre olika naturliga bestånd. Dessutom har man planterat ett tiotal olika former eller sorter av bok i Nackböle.

6 Persisk ek — Quercus macranthera

Globalt känner man till sammanlagt cirka 500 ekarter. Av dessa förekommer endast en art naturligt i Finland; persisk ek (Quercus robur). Dessutom kan man hos oss – i synnerhet numera – med varierande framgång odla nästan tjugo olika ekarter. En av de mest exotiska bland dem som trivs hos oss är persisk ek, som härstammar från norra Iran och Kaukasus.

Det är lätt att skilja på persisk ek och vanlig ek; den förstnämnda har mycket håriga skott. Persisk ek är mycket sällsynt i Finland – man känner endast till ett tiotal träd i hela landet och de har alla planterats de allra senaste åren. Arten har emellertid redan tidigare odlats hos oss. I cirka fyrtio år växte ett exemplar i Helsingfors universitets botaniska trädgård i Kajsaniemi, men det förfrös 1940 under vinterkriget. Det unga trädet i Nackböle önskar vi framgång och hög ålder, där det står skyddat på en frodig växtplats.

7 Kaukasisk vingnöt — Pterocarya fraxinifolia

Vingnötterna är nära släkt med valnötter (Juglans) och förekommer naturligt i främst Asien. Den enda vingnötsarten som också förekommer i Kaukasien och sydöstra Europa är den kaukasiska vingnöten som presenteras här.

Vanligen är kaukasisk vingnöt ett flerstammigt, hos oss ofta busklikt träd. Bladen är sammansatta på samma sätt som rönnblad men mycket större. Namnet har vingnötterna fått av frukterna; små vingförsedda nötter som hänger som smycken i vackra klasar i trädets grenar. De små nötterna är knappast ätbara.

Kaukasisk vingnöt har varit känslig hos oss och för att egenskaperna hos det bestånd som presenteras här ska vara så väl lämpade för Norden som möjligt har det valts till odling i Sverige. Det ska bli intressant att se hur den trivs hos oss.

8 Skogslönn — Acer platanoides

Den för alla bekanta skogslönnen hör till våra ädla lövträd tillsammans med ask (Fraxinus excelsior), ek (Quercus robur), lind (Tilia cordata) samt vres- och skogsalm (Ulmus laevis, U. glabra). Även om skogslönnen växer naturligt hos oss så är det svårt att visa vilka av lönnarna som verkligen är ursprungliga och vilka som har spritt sig till följd av mänskligt inflytande. I gynnsamma förhållanden sprids skogslönnen mycket effektivt via frön, och som ungt träd tål den bra skuggan av till exempel granar.

När det gäller höstfärger är skogslönnen ett av våra finaste träd. Den får vanligen en gul eller gulorange höstskrud som varierar i styrka från år till år. De fula fläckar som svampen lönntjärfläck bildar på bladen är inte skadliga för trädet. Förmultnande lönnblad är inte jordförbättrande eftersom förnan från lönn är sur; på denna punkt skiljer sig lönnen från många andra lövträd.

I Finland är skogslönnen rätt kortlivad eftersom den nästan utan undantag besväras av olika rötsvampar när den odlas, och trots att lönnen i övrigt har hårt virke så försvagas den av svamparna så att trädet ofta kuvas redan vid hundra års ålder.

Skogslinden har valts till Helsingfors ”eget” träd. Den förekommer i hela Kontinentaleuropa ända till Ukraina och Vitryssland, men inte på de brittiska öarna eller Pyreneiska halvön.

9 Turkhassel — Corylus colurna

Turkhassel är den mest storväxta och enda trädlika arten i hasselsläktet (Corylus). Alla de andra cirka tio arterna är buskar. Turkhassel härstammar från ett område som sträcker sig från sydöstra Europa till Mindre Asien. Den har en uppseendeväckande askgrå och korkaktig bark som är mycket dekorativ. Grenarna är korta medan växtsättet är mycket symmetriskt och regelbundet. I sina hemtrakter kan trädet bli över 20 meter högt, men i Finland torde det bli mindre.

På grund av de ovan beskrivna egenskaperna har turkhassel ofta använts som gatuträd i europeiska städer, bland annat i Sverige. Den finns på prov i Helsingfors stads gatuträdsarboretum i Botbyåsen. I Finland är turkhasseln mycket sällsynt; det är först de senaste åren – i och med klimatförändringarna – man har försökt börja odla den här.

10 Bohuslind — Tilia platyphyllos

Man känner totalt till över 40 lindarter i världen. I Finland odlas endast ett fåtal av dessa och bara en art, lind – även kallad skogslind – (T. cordata), förekommer naturligt här. Många har kanske sett bohuslinden utan att veta det eftersom den i parkplanteringar i Helsingfors och andra städer används tillsammans med vårt vanligaste parkträd, parklinden (T. x europaea).

Till och med för experter är lindarna svåra att identifiera. Bohuslinden är emellertid en av de lättast identifierbara lindarterna på grund av de håriga bladen och årsskotten. Den blommar i början av juli som den första av lindarna. Blommorna är gulvita, rätt stora och – som lindblommor brukar vara – doftande. Lindarna är utmärkta nektarväxter.

I Nackböle finns bohuslindar av olika typer och åldrar. I sektionen för Nordamerika växer några gamla träd planterade av Kavaleff, på andra håll i arboretet finns yngre individer, såsom här i sektionen för Europa; ett träd planterat på 1990-talet. Inte långt från det står två träd planterade på 2010-talet. Studerar man dem närmare kan man se att de alla är något olika i fråga om behåring och färg på skotten. De är ändå alla bohuslindar från Kontinentaleuropa.

11 Lundalm — Ulmus minor

Lundalm påträffas vild redan i södra Sverige där den förekommer i lövskogar tillsammans med skogsalm (U. glabra). Den sirliga lundalmen blir inte lika stor som den hos oss allmännare skogsalmen. Odlad blir den ännu mindre, men ändå gott och väl så stor som till exempel gråal.

Lundalmen är ett exempel på lövträdsarter som förekommer i förhållanden som bara är något gynnsammare än hos oss. I framtiden kan dessa arter tack vare klimatförändringarna allt bättre anpassa sig till nya förhållanden. Tillsvidare är lundalmen sällsynt hos oss och trivs endast i de mest gynnsamma delarna av landet.

12 Fläder — Sambucus nigra

Den europeiska flädern avviker från den hos oss allmänna druvflädern (S. racemosa) – som också härstammar från Europa – på grund av de ätbara blommorna och bären.

Flädern förekommer vild i södra Sverige men är hos oss rätt känslig som trädgårdsväxt och har inte så mycket att erbjuda rent estetiskt. Av blommorna kan man göra fläderblomssaft och senare kan man koka flädersaft av bären. Till skillnad från druvflädern skickar flädern inte rotskott och är därför enklare att hålla i schack.

Europa sektions infomationstavla