Parker i Gammelstaden där Helsingfors föddes

Gammelstadens historia

Redan på medeltiden fanns det bebyggelse vid mynningen av Vanda å. Det var i tiderna möjligt att segla upp ända till nuvarande Mårtensdal längs ån. Det är känt att vikingar för drygt tusen år sedan rörde sig vid kusten och på vattendragen i det som idag är Helsingfors.

Sveriges kung Gustav Vasa (1496–1560) grundade Helsingfors 1550 för att konkurrera med Reval (nuvarande Tallinn). Borgare tvångsförflyttades till Helsingfors från bland annat Borgå, Ulfsby, Raumo och Ekenäs under hot om att de inte får bedriva handel om de inte flyttar till Helsingfors. Kungen såg gärna att särskilt holländska köpmän flyttade till Helsingfors, och några kom faktiskt.

Administrativt hörde Helsingfors till Viborgs län. Gamla Helsingfors hade 600 invånare. Här fanns en skola och ett hospital samt ett rådhus med två våningar. Rådhuset hade klockstapel samt fängelse i källaren och stod ungefär där Villa Johannesberg står idag (Gammelstadsvägen 4). Rådet sammanträdde i rådhuset bland annat för att fatta beslut om vem som skulle hängas.

På Kungsgårdsholmen låg – såsom namnet antyder – en kungsgård, områdets administrativa centrum. Det var en massiv stenbyggnad som användes för att hysa soldater och tjänstemän. Kungsgården var också mönstergård inom jordbruket. Vid forsen låg flera kvarnar. Herrgården Viks ladugård bistod kungsgården. En av kvarnarna finns kvar och ingår nu i kraftverksmuseet. Holmen hade också en krog för mjölnarna.

På 1560-talet fanns det också en skeppsgård i området, antagligen i Borgnäs, där medelstora skepp byggdes. På 1620-talet flyttades skeppsbyggandet till moderlandet Sverige, av allt att döma på grund av bristen på ek. Det var förut inte tillåtet att fälla ekar för annat ändamål än skeppsbygge – ekarna var kungens egendom.

Handel förekom i viss utsträckning. Strandlinjen låg 150–300 meter närmare än nu. Exporten från Helsingfors bestod av trävaror, pälsvaror och smör, medan den viktigaste importvaran var salt. Gammelstaden var aldrig riktigt framgångsrik, och när Reval införlivades med det svenska riket 1560 så minskade Helsingfors betydelse. År 1571 brände ryska trupper under Ivan den förskräcklige ner staden.

År 1640, då Kristina (1626–1689) var Sveriges drottning och greve Per Brahe var Finlands generalguvernör, flyttades Helsingfors till Estnäs, det som idag är Kronohagen, för att få en djupare hamn och göra det lättare för skeppen att navigera.

Ännu på 1950-talet flottades timmer i Vanda å. Vid Borgnäs låg en timmerkoja, och kring den har flera romantiska filmer om timmerflottare spelats in. Innan det fanns kylanläggningar behövdes is för olika ändamål, även på sommaren. Det fick ”Is-Nyman” att på vintern med häst transportera stora iskuber från Vanda å till förrådsutrymmen, där han förvarade isen inbäddad i sågspån för att sedan sälja den till butiker och andra kunder. Ännu för ett halvt sekel sedan var också fiskeindustrin i området lönsam och längs den östra åstranden fångades nejonögon för att säljas som delikatess.

År 2000, inför Helsingfors 450-årsjubileum, rustade staden upp den östra grenen av Gammelstadsforsen och det anslutande lugnvattnet som en födelsedagsgåva till stadens invånare. Tekniska museet och Helsingfors Vatten rustade upp kraftverks- och kvarnmuseibyggnaderna. År 1996 rustade Helsingfors Hamn upp strandmurarna vid Vanda å och samtidigt byggdes en gång- och cykelbro, Matinkaari. Bron som går mellan Klädesfabriksparken och Borgnäs uppkallades efter Matti Väisänen, tjänsteman och utredningsman vid stadskansliet. Den vackra bron invigdes den 3 november 1998.

Idag är Gammelstaden populär för att det här, i hjärtat av Helsingfors, är fullt möjligt att fiska och röra sig i naturen. Också Gammelstadsvikens naturskyddsområde, Helsingfors viktigaste naturobjekt och ett verkligt fågelparadis, ligger här.