Turholms nya blomstring

Herrgårdsparken i Turholm

Område med kulturhistorisk betydelse

Turholmen är en del av Helsingfors gamla maritima kulturlandskap som i tiderna hörde till Sveaborgs influensområde. Denna havsstrandspark omfattar 46 hektar och består av två delar; herrgårdsparken i öster och folkparken i väster.

Turholmen ingår också i en kedja av herrgårdsparker i östra Helsingfors, som dessutom innefattar Brändö, Degerö, Hertonäs, Ströms och Stansvik. Herrgårdsparken i Turholm är ett kulturhistoriskt, trädgårdsarkitektoniskt och landskapsmässigt värdefullt skyddsobjekt. Parken är också en nationellt betydelsefull kulturhistorisk miljö, en av de mest representativa och bäst bevarade landskapsparkerna i Finland. Därför har principerna för skyddet och upprustningen av parken fastställts i detaljplanen.

Turholms historia

Namnet Turholm anknyter inte till tullen, så som det finska namnet ”Tullisaari” antyder, utan mer sannolikt till det gamla svenska mansnamnet ”Tulo”; i källor från 1500-talet kallas området ”Tulo holm”. Då syftade namnet på en liten holme utanför norra kusten, som senare på grund av landhöjningen växte ihop med Degerö. Det dåvarande sundet mellan holmen och fastlandet kan fortfarande ses i form av en tydlig dal som går genom Turholmsparken. I området har man bland annat brutit kalk.

Turholms klarlagda historia sträcker sig tillbaka till 1500-talet. Turholm har haft flera ägare, men den mest intressanta perioden började 1837, då kommerserådet, konsul Henrik Borgström (1799–1883) bosatte sig där. Borgström kan också kallas Helsingforsparkernas fader; Brunnsparken och badanläggningen var hans verk, och han var verksam i Tölö parkbolag som utvecklade parkerna i Djurgården. Borgström deltog även aktivt i Helsingfors kulturliv och rörde sig i samma kretsar som Topelius, Runeberg, Snellman, Cygnaeus och Pacius, vilka alla var omtyckta sommargäster i Turholm. Enligt det ursprungliga avtalet skulle Borgström arrendera marken i 45 år, men som en hedersbetygelse för kommerserådets kommunala verksamhet samtyckte den kejserliga senaten 1878 till att byta ut Turholm mot det hemman som Borgström ägde i Esbo och på så sätt blev han Turholms ägare.

Liksom många av sina samtida hade Henrik Borgström en romantisk inställning till naturen. Under sin tid i England hade han blivit förtjust i engelska parker. Den rådande uppfattningen var att naturen var ett landskap som människan hade förädlat för att kunna ta sig promenader och njuta av vackra vyer. Enligt engelsk förebild försågs Turholmsparken med ett tätt nätverk av stigar, och planteringarna grupperades så att man från parken hade utsikt mot havet och öarna. Utspridda i parken fanns lusthus och utsiktsplatser, ett par badhus och en bowlingbana. Paret Borgström byggde också en omfattande nyttoträdgård, där lövhyddor och häckavgränsade utrymmen bildade angenäma vistelseplatser. Även ett orangeri – dvs. ett växthus – hörde till då man anlade en nyttoträdgård vid denna tid.

Borgström beställde veterligen inte någon plan för parken, utan både planerade och lät bygga den själv. Skötseln av Turholm krävde en ansenlig personal under Borgströms tid. Vid sidan av trädgården skötte personalen boskapet, jordbruket och naturligtvis också familjen Borgström och deras gäster.

Villorna i Turholm

Under 1870- och 1880-talet byggdes varsin villa i parken till tre av Henrik Borgströms 11 barn. Villorna ritades av Borgströms svärson, den berömda arkitekten Theodor Decker (1838–1899). Den första av villorna byggdes 1870 för statsmannen, kommerseråd Leonard Borgström (1832–1907) och hans familj. Villan låg vid den västra stranden av den östra udden. Den ursprungliga gårdsplanen och husets stenfot har grävts fram vid senare renoveringar av parken. Man har också hittat graven efter familjens hund. Leonard hade studerat i England och var gift med engelskan Alice Travers. Därför står det på gravstenen på engelska ”Faithful little Tim” – trogne lille Tim.

I den centrala delen av den östra udden, intill Leonards villa, byggdes en villa för Henriks dotter Emelie och hennes man Julius af Lindfors (1831–1903), mannen bakom Vinterträdgården. Idag är byggnaden känd som Aino Acktés villa.

”Deckerska villan” byggdes för Henriks dotter Adele och hennes man Theodor Decker – som naturligtvis ritade även denna villa – och ligger i närheten av huvudbyggnaden. Adele ville bo nära sin mor för att kunna vinka till henne från den egna balkongen. Villorna präglades av samtidens romantiska mode, men var trots det individuellt ritade, unika byggnader. Av villorna har Deckerska villan och Aino Acktés villa bevarats till våra dagar. På 1970-talet tänkte Borgströms arvingar sälja Deckerska villan till staden, men då de fick veta att staden planerade använda villan till brandsläckningsövningar gav de upp tankarna på att sälja den. Idag är villan uthyrd.

Leonard Borgström, Julius af Lindfors och Theodor Decker och deras familjer ärvde de villor och den mark villorna hade byggts på. Henrik Borgströms äldsta dotter Lina ärvde gårdens huvudbyggnad med omgivning samt naturparken på den västra udden. Lina idkade välgörenhet och gifte sig aldrig. Hon testamenterade sin egendom till brorsdottern Selma Schulman (född Borgström). År 1906 testamenterade Selma Schulman i sin tur det område som hon ärvt till Helsingfors stad “som öppet rekreationsområde samt huvudbyggnaden jämte omgivning för välgörande ändamål”. Huvudbyggnaden användes sedan som vilohem för arbetande kvinnor och fick smeknamnet Pigero. Byggnaden brann ner 1958.

Den röda bakstugan och det röda huset samt trädgårdsmästarens hus på backen är idag bostäder och hyrs ut av Helsingfors stads fastighetskontor. På den östra udden låg ett gammalt hemman, men av det finns endast stenfoten till en ladugård kvar. Den röda sädesboden – även den antagligen ritad av Decker – har flyttats hit någon annanstans ifrån.

Aino Acktés villa 1901–1929

Aino Ackté (1876–1944), den mest berömda operasångerskan kring sekelskiftet 1900, och hennes första man Heikki Renvall (1872–1955) köpte af Lindfors villa inklusive tomt samt Turholms gård och jordbruksområden av professorsfrun Signe (af Lindfors) Mittag-Leffrel år 1901. Till hemmanet hörde parken som omgav villan, en handelsträdgård och ett gammalt så kallat militieboställe (militär tjänstebostad) med ekonomibyggnader. Även under Aino Acktés tid var livet i Turholm rätt flott. Man ordnade ofta fester för den kulturella gräddan, där promenader i parken hörde till begivenheterna.

Jordbruket var besvärligt för det oerfarna paret, så för att få hjälp med att sköta gården anställde de agronom Lauri Kristian Relander (1883–1942), som senare blev Finlands president. Familjen Ackté-Renvall tillbringade somrarna i Turholm från sekelskiftet till långt in på 1920-talet. När Aino Acktés och Heikki Renvalls äktenskap upplöstes, överfördes gården på deras barn Glory (Leppänen) och Mies Renvall. År 1929 såldes gården till Helsingfors stad på villkor att Aino Ackté fick bo i huset till sin död.

I Helsingfors stads ägo, förfall och upprustning

Bit för bit övergick Turholm i stadens ägo. I början av 1920-talet var Turholmsparken och byggnaderna i dåligt skick, och parken utsatt för skadegörelse. Turholmsparken började skötas av folkparksavdelningen vid stadens fastighetskontor, som hade grundats 1931, och blev en allmän utflyktsplats som kunde nås med turbåt. På 1960- och 1970-talet fanns det till och med en campingplats i parken.

Under denna tid revs flera byggnader i parken eftersom de var i så dåligt skick. Också Aino Acktés villa fick länge förfalla som lagerlokal, men till all lycka genomfördes en byggnadshistorisk undersökning på 1980-talet, som visade hur värdefull byggnaden var. På Ainos dag 1985 presenterade invånarna i området ett initiativ enligt vilket villan skulle rustas upp till kammarmusiklokal. Detta skedde och när reparations- och konserveringsarbetet var färdigt 1987 övertogs villan av Helsingfors stads kulturcentral. Senare övertogs verksamheten i villan av privatpersoner. De hårda vintrarna orsakade emellertid svåra fuktskador på villan och 2012 meddelade fastighetskontoret att villan skulle säljas. Invånarna i Degerö och många andra är mycket oroade över dessa planer.

Restaurering och ny blomstring

På 1990-talet vaknade man till insikt om betydelsen av att skydda kulturmiljöer och det utarbetades ett upprustnings- och underhållsprogram för Helsingfors herrgårdar. År 1998 genomfördes en parkhistorisk utredning av Turholm, som även inkluderade restaureringsprinciperna för parken. Upprustningen av Turholm inleddes 2001. Målet var att rusta upp den historiska parken och bevara de byggnader, konstruktioner, nätverk av stigar och den växtlighet som ännu fanns kvar från slutet av 1800-talet, att restaurera de byggnader, konstruktioner och växtarrangemang som krävde det och som fortfarande kunde räddas samt att återinföra sådana element som hade funnits i parken.

Värdefulla naturobjekt i området beaktades inom de begränsningar som den historiska referensramen medförde. Målet var att parken skulle vara ett rekreationsområde, en scen för konsert- och kulturevenemang och en regional sevärdhet. Parkens grundläggande struktur återställdes till den form den hade under parkens glansdagar i slutet av 1880-talet.

När arbetet inleddes 2002 fanns här igenvuxna åkrar, övervuxna trädgårdar, försvunna stigar samt busksnår. Den första uppgiften var att röja träd och buskar. Hästar användes för att forsla bort träd. Den igenvuxna Turholmsviken muddrades så att den på nytt fick en öppen vattenyta. Nätverket av stigar grävdes fram och rustades upp. Bänkar och armaturer rekonstruerades och blomstergrupper återfick sin historiska skepnad, av vilka den stjärnformade gruppen framför Aino Acktés villa är den finaste. Inte långt från villan står den mystiska Kagalens minnessten, rest till minne av motståndsrörelsen som bildades under det ryska förtrycket.

Dammen i det gamla kalkbrottet försågs med skyddsräcke. Den gamla stenfoten och rampen restaurerades för att framhäva platsen där den nedbrunna huvudbyggnaden hade stått. En brygga för förbindelsebåten och nya utsiktsplatser byggdes, och grillplatsen flyttades närmare hemmanet. Åkrarna försågs på nytt med tegdiken, och parkeringsplatser byggdes för både den östra och den västra delen av parken.

Upprustningen väckte kraftigt motstånd bland invånarna i området, som hade vant sig att kunna använda det skogiga Turholm för rekreation. Men när projektet till slut var färdigt måste även de mest hängivna motståndarna medge att arbetet hade varit värt besväret. Numera är detta ”Helsingfors Monrepos” en hyllning till dess skapare, Helsingforsparkernas stora mecenat, kommerseråd Henrik Borgström. I parken kan besökaren slappna av under den väldiga, skyddade eken eller någon av de gamla lindarna, beundra de dekorativa blomplanteringarna och naturliga växterna eller njuta av havsutsikten. Efter upprustningen av parken har det nästan varje år ordnats en guidad parkvandring ledd av en skådespelare i rollen som kommerseråd Borgström.

Turholms folkpark

Från och med slutet av 1800-talet började man efter svensk förebild inrätta folkparker i Helsingfors och på andra håll i landet. Till skillnad från stadsparker var folkparkerna mindre bearbetade, mer naturliga områden med skog, ängar och öar. Folkparkerna var främst avsedda för arbetarbefolkningen; här gavs de möjlighet till rekreation och utflykter, och skulle helst hålla sig borta från de parker där över- och medelklassen promenerade och visade upp sig. Helsingfors folkparker var bland annat Högholmen, Fölisön, Blåbärslandet, Svartholmen och Turholm.

Folkparken i Turholm har en stor gräsmatta för spel, en lekpark, vacker skog, frodiga strandstigar med bågbroar och en badplats. Från folkparken kan man promenera till den förtjusande Järpholmen, som är hemmahamn för arbetarsegelföreningen Helsingin Työväen Pursiseura. Sommarrestaurangen Pyysaaren ravintola med dess uteservering är ett utmärkt ställe en varm sommardag för den som blir hungrig eller törstig.

Herrgårdsparken i Turholm

Yta 46 ha

Planering Henrik Borgström och hans företrädare

Totalrenovering Näkymä Oy, 2002

Service picknickplats, restaurang Pyysaaren ravintola, sommartoalett vid folkparkens parkeringsplats

Herrgårdsparken i Turholm

Yta 46 ha

Planering Henrik Borgström och hans företrädare

Totalrenovering Näkymä Oy, 2002

Service picknickplats, restaurang Pyysaaren ravintola, sommartoalett vid folkparkens parkeringsplats