Historiska parker i de södra stadsdelarna

Observatorieberget

Observatoriebergets park var i början av 1900-talet stadens första kommunala park. Den höga backen, med god utsikt över havet, hade i forna tider varit en del av Helsingfors kedja av vaktberg. Dessa berg användes för vakteldar som visade sjöfarare var farlederna gick. De sista vakteldarna brann under stora ofreden i slutet av 1700-talet. Klippryggen utgjorde också en del av den stadsbefästning som Augustin Ehrensvärd (1710–1772) hade planerat och som ingick i Sveaborgs befästningskomplex. Åren 1748–1750 byggdes en liten befästning på backen och befästningen döptes till Ulrikasborg efter Sveriges drottning Ulrika Eleonora. Drottningen regerade endast ett år, 1719–1720, innan hon överlät kronan till sin make Fredrik. Senare fick också stadsdelen Ulrikasborg namnet efter henne. Befästningen revs när man behövde sten för återuppbyggandet av Helsingfors efter finska kriget (1808–1809).

Ulrikasborgsbackens fina läge var också tydligt för Helsingfors stora återuppbyggare Johan Albrecht Ehrenström (1762–1847) och Carl Ludwig Engel (1778–1840). I 1812 års detaljplan gick huvudgatan – nuvarande Unionsgatan – som började vid Långbrokajen upp till toppen av backen. Engel övervägde till och med att placera det kejserliga palatset där på grund av den fina utsikten. Frågan avgjordes emellertid av Åbo brand 1827; universitetet flyttades till Helsingfors och det behövde platsen. På 1830-talet byggdes således ett astronomiskt observatorium med tre torn på backen i Ulrikasborg. Så småningom började man kalla backen Observatorieberget, även om Observatoriebacken numera är vanligare i talspråk.

Observatoriebergets observatorium stod på en kal klippa och på 1860-talet började den karga, kala backen irritera borgarna. Magistraten bjöd in den berömda svenska trädgårdsarkitekten Knut Forsberg (1827–1875) för att komma med en lösning för området. Forsberg planerade samtidigt Kajsaniemiparken.

Enligt Forsbergs plan skulle Observatoriebergets sluttningar terrasseras så att de påminde om en amfiteater, med utsikt mot villastadsdelen. För sluttningarnas del genomfördes planen hungeråret 1868, då man som nödhjälpsarbete började jämna ut backen. Mylla transporterades till berget med häst och kärra. Medlen för parkbygget kom från välgörenhetsaftnar och alkoholförsäljningsbolagets vinst.

År 1889 anställde den växande staden Svante Olsson (1856–1941) från Sverige som stadsträdgårdsmästare. Olssons första insats var en ny plan enligt vilken Observatoriebergets park sedan till slut byggdes. Stilen i Olssons plan grundade sig på kontinentala, tyska stadsparker från slutet av århundradet, som innefattade slingrande gångar, stora, hela gräsytor, jämna terrängformer och omsorgsfullt bildade träd- och buskgrupper. När Observatoriebergets park var klar rönte den stor uppskattning. Den omnämndes som park och utsiktsplats i reseguider och lokalbeskrivningar, och den målades och fotograferades flitigt. Här hemma presenterades den som Svante Olssons huvudarbete.

Observatoriet och parkens skulpturer

När universitetet flyttade till Helsingfors på order av tsar Nikolaj I (1796–1855), flyttade också astronomiska institutionen till den nya huvudstaden. Astronom F.W.A. Argelander (1799–1875) fann en värdig plats för institutionen.

Observatoriet ritades av återuppbyggnadsarkitekt Engel 1834. Det var en modern anläggning för sin tid och stod som förebild för många europeiska observatorier. Lyckligtvis hade institutionens böcker och observationsinstrument klarat sig undan branden i Åbo och kunde flyttas till Helsingfors. År 1890 byggdes ännu ett separat observatorietorn som var avsett särskilt för fotografering. Det ståtliga tornet ritades av arkitekt Gustaf Nyström (1856–1917) och blev en impuls till att bygga en park kring byggnaden.

Hösten 2009 flyttade astronomiska institutionen till Campus Gumtäkt och slogs samman med institutionen för fysik, och hösten 2012 öppnades observatoriet på nytt och inhyser nu Helsingfors universitetsmuseums centrum för astronomi.

Den mest betydande skulpturen på Observatorieberget är Robert Stigells (1852–1907) De skeppsbrutna. Statyn avbildar en familj i sjönöd, men fick politisk innebörd som inte härstammade från konstnären. När statyn avtäcktes 1898 befann sig Finland mitt i den ryska förtrycksperioden. Därför placerades statyn demonstrativt så att den inte alls blickade mot havet utan tydligt vinkade efter hjälp från väst. Stigells verk var den första skulpturen i Helsingfors som inte restes till minne av en historisk händelse eller person. Stigell själv erbjöd staden sitt verk och efter vissa diskussioner placerades statyn på en utsiktsplats på Observatorieberget.

År 1925 fick Helsingfors stad Wäinö Aaltonens (1894–1966) vackra marmorskulptur Vaderskan av konsthandlaren Gösta Stenman (1888–1947), och den placerades i dammen på Observatorieberget. Verket utsattes för vandalism och efter konservering placerades skulpturen 1994 i hallen i Richardsgatans bibliotek. På Helsingforsdagen den 12 juni 2008 placerades en ny skulptur vid dammen; Marjo Lahtinens (f. 1944) Torso i röd granit.

Den mest tragiska bakgrunden bland skulpturerna i parken har Hjälpsökande händer, som år 2000 avtäcktes vid sluttningen mot Skeppsbrogatan. Verket är skapat av Rafael Wardi (f.1928) och Nils Haukeland (f. 1957). Under andra världskriget utlämnade Finland åtta judiska flyktingar till Tyskland, bland dem också barn. Den 6 november 1942 transporterades de med fartyget Hohenhörn från Södra hamnen i Helsingfors till Tallinn och därifrån – via bland annat arbetsläger – vidare till koncentrationslägret i Auschwitz. Veterligen överlevde endast en av dem. Minnesmärket över de judiska flyktingarna avtäcktes den 5 november 2000 i närheten av den plats därifrån fartyget med flyktingarna avgick.

Monumentet innehåller symbolik som ansluter till judarnas liv och historia, och består av en stenhäll och en bronsskiva som lutar mot den. På monumentet finns information om den dystra händelsen samt namnen på de utlämnade flyktingarna. Den två meter långa och en meter höga stenhällen är av ljus granit från Ylämaa. Bronsreliefen som lutar mot stenhällen avbildar de hjälpsökande händerna. På andra sidan om stenhällen står en spegelaktigt reflekterande reliefskulptur gjuten i stål. Monumentet omges av en handformad yta av storgatsten, som kan ses som en metafor för hur minnet av offren hyllas.

Parkens växter

Observatoriebergets park är känd för sitt artrika och intressanta växtbestånd. Även om växturvalet under årtiondena har minskat är parken fortfarande rik på olika arter. Parken har nästan 100 träd- och busksorter samt rikligt med perenner. Parken förskönas av ungersk syren (Syringa josikaea), hängalmar, popplar, ekar som invånare donerat, hagtornsträd, kaprifoler, schersminer, gårdsros och poppiusros. I nordöstra hörnet av parken finns en vacker grupp med tio gamla prydnadsäppelträd. En lutande ornäsbjörk (Betula pendula ‘Dalecarlica’) – parkens mest imponerande träd – måste tyvärr fällas på grund av rötskador, men två nya ornäsbjörkar växer redan intill platsen där den forna jätten stod.

Ett av parkens landskapsmässigt sett mest betydande träd är berlinpoppeln, Populus berolinensis. Betydelsen beror inte på sällsyntheten, utan på den jättelika storleken. Omkretsen på trädet med dubbelstam är 5,5 m och höjden 30 m (år 2012). Det höga trädet intill astronomiska institutionens byggnader är ett landmärke som syns vida omkring. Tyvärr är trädet i rätt dåligt skick.

Av parkens sällsynta lövträd kan nämnas glanslind (Tilia x euchlora). Ännu mer sällsynt är vitbrokig rödask (Fraxinus pennsylvanica ‘Variegata’) i den sydvästra delen av parken. En av rödaskarna har några grenar av den sällsynta sorten med brokiga blad. Denna vitbrokiga rödask är den enda i Helsingfors och kanske i hela Finland efter det att exemplaret i universitetets botaniska trädgård fälldes.

Barrträden på Observatorieberget växer främst i den nordvästra delen av parken. Det finns flera olika sorters barrträd, såsom douglasgran, lärkträd och cembratall. Tokyokörsbär har på försök planterats vid vägen upp till observatoriet, och det tillsvidare enda exemplaret kinesiskt tempelträd, Ginkgo biloba, i centrum växer intill observatoriets murar. Kinesiskt tempelträd är en urgammal trädart, ett verkligt levande fossil, utan några nära släktingar kvar. Man har hittat det i 200 miljoner år gamla geologiska skikt. Kinesiskt tempelträd trivs till exempel utmärkt i Tallinn. Åren 2007–09 planterades också magnolia och olika körsbärsträd i parken för att se hur de trivs.

Parken har gott om blommande buskar och syrensortimentet är fortfarande mångsidigt. Några gamla buskrosor finns också kvar. Dessutom har parken åtta ekar som donerats av invånare i de södra stadsdelarna.

Observatorieberget

Yta 6,7 ha

Planering trädgårdsarkitekt Knut Forsberg, stadsträdgårdsmästare Svante Olsson

Observatorieberget

Yta 6,7 ha

Planering trädgårdsarkitekt Knut Forsberg, stadsträdgårdsmästare Svante Olsson