Hertonäs strand – från oljedepå till blomstrande stadsdel

Andbergsparken

Andbergsparken består av två delar. Den västra delen är ett naturligt område, medan den östra är en mer traditionell park. I väster ansluter parken till Båtsviksallén, som färdigställdes 2003. Parkplanen för Båtsviksallén utformades av Outi Tahvonen.

Den naturliga västra delen domineras av stora, branta rundhällar med en liten damm som korsas av en bro. Från dammen rinner vattnet ner längs klipporna. Under klipporna finns en parkeringsgrotta vars två ingångar under byggskedet försågs med ett betongförstärkt tak. Betonglocket syntes bland klipporna och för att dölja det pryds det nu av Rebekka Szalais mosaikkonstverk, ”Aallot” (”Vågor”).

Uppe på klipporna ligger ett gravröse, ett fornminne från bronsåldern. Bredvid det fredade fornminnet står Museiverkets informationstavla.

I den västra delen av parken finns dessutom en gammal stenfot av granit, en lämning av en av villorna i området. Här stod i tiderna en sommarvilla i alpstugestil med fin utsikt. Klipporna i parken var tidigare strandklippor och strandlinjen sträckte sig ända till klippkanten. De nuvarande byggnaderna söder om parken har byggts på fylljord.

Den östra delen av parken är mera traditionell, med mycket växter. Vid sidan av t.ex. almar och douglasgranar finns här många blommande buskar, såsom syrener, samt små blommande träd såsom prydnadsäppelträd och pärlhagtorn. Parken har försetts med en pergola som är täckt av olika klematis. En annan vistelseplats skyddas av en betongvägg, som ursprungligen var betongmanteln kring en oljecistern – ytterligare en påminnelse om områdets förflutna.

Det finns dessutom blommande perenner och klängväxter i parken. Perennerna har grupperats efter färg, med vita blommor nära betongväggen, gula blommor vid pergolan och blåa, röda och violetta vid Andbergsstråket.

Till rariteterna i parken hör de speciella alarna, som ser ut som inhemska alar, men i själva verket är från Nordamerika; de har större kottar än finländska alar. Andra rariteter är bisonbusken, som indianerna i Nordamerika använde som näringsväxt och som påminner om havtorn, samt glansolvon, som är vanlig i gamla parker.

Parken rymmer också en lekplats för små barn, främst avsedd för barn i åldern 3–7 år, samt lekfulla betongkaniner – tillverkade av byggnadskontorets hantverksverkstad – som ser ut att rusa upp för sluttningen för att gnaga på buskarna i närheten. Föga kunde någon ana att levande kaniner skulle bli ett verkligt problem i parkerna!

Andbergsparken

Yta 2,78 ha

Planering byggnadskontoret, Jussi Luomanen, 2000

Andbergsparken

Yta 2,78 ha

Planering byggnadskontoret, Jussi Luomanen, 2000