Auroras fotspår – parkerna kring Tölöviken

Hesperiaesplanaden

Hesperiaesplanaden går genom stadsdelen Tölö och delar upp den i Främre och Bortre Tölö. Parkområdet börjar vid Mannerheimvägen och upphör vid Edesviken. Också parken är indelad i olika delar, både funktionellt och vad gäller växter. Det finaste i esplanaden är de ståtliga hästkastanjerna, som bildar den största hästkastanjallén i Finland och kanske i hela Europa.

Parkens historia

Redan på 1700-talet förenades Tölöviken och Edesviken av Edesviksvägen, som gick där den nuvarande esplanaden nu går. I slutet av 1800-talet kallades den Fattiggårdsvägen, eftersom den gick till fattiggården. I början av 1900-talet låg villaområdena Taipale och Berga ungefär där esplanaden nu ligger. Vid stranden till Edesviken låg ett stadsägt slakteri, medan den så kallade Strömstens plantage låg norr om det som kom att bli esplanaden. Det var främst ryska trädgårdsodlare som hade hyrt lotter där för att odla grönsaker som de sedan sålde inne i staden.

Byggnaderna i Tölö bestod närmast av hyrvillor i trä, innan detaljplanen av arkitekterna Gustaf Nyström (1856–1917) och Lars Sonck (1870–1956) godkändes 1906. Främre Tölö byggdes huvudsakligen på 1910- och 1920-talet, och Bortre Tölö mellan 1930- och 1950-talet, med undantag för kvarteren längs den västra sidan av Mannerheimvägen, som byggdes redan på 1920-talet.

Redan i slutet av 1880-talet diskuterades en rening av Tölöviken, och 1891 föreslogs att en kanal skulle byggas mellan Tölöviken och Edesviken i detta syfte. Kanalen skulle ha förbättrat vattenomsättningen i Tölöviken och skulle dessutom ha varit ett vackert element i staden. Kanalprojektet planerades i 20 år, men med alla broar som det hade krävt var man rädd att projektet skulle bli för dyrt. Det fanns också farhågor att det långsamt strömmande vattnet skulle medföra sjukdomar. I stället för en kanal började man därför planera en bred parkgata. Stadsplanearkitekt Bertel Jung (1872–1946) ritade två något olika förslag 1910 och 1911. Esplanaden byggdes till slut enligt Birger Brunilas (1882–1979) plan från 1933.

När byggandet inleddes 1934 måste klippor överallt i parken sprängas bort. Stenmaterialet användes som underlag för parkgångarna. Träden planterades 1936. Den dåvarande stadsträdgårdmästaren Johan E. Aranko valde de vackert blommande och för finländska förhållanden exotiska hästkastanjerna.

Den färdiga esplanaden och de härligt blommande träden berömdes i tidningspressen. I esplanadens mittdel, vid korsningen mellan de längs- och tvärsgående gångarna, fanns en kvadratisk skvär som kantades av klippta hagtornshäckar och fyra formklippta ekar. Själva esplanaden kantades av en smal trottoar belagd med keramiska plattor.

Parken hade praktfulla perenn- och sommarblomsplanteringar som frodades eftersom träden ännu var rätt små. Parken försågs med gungor och sandlådor, och parkvakter såg till att utrustningen var i skick och att besökare uppförde sig anständigt. Byggandet av esplanadens västligaste del fördröjdes till följd av att Edesviken fylldes ut; i början av 1900-talet nådde havet ända till det som idag är Mechelingatan. Utfyllnaden av viken var klar 1943.

Bengt Schalin, stadsträdgårdsmästare 1946–1957, ökade betydligt på antalet växtarter i Helsingfors. År 1947 skapade han praktfulla blomsterarrangemang i Hesperiaesplanaden, som flankerades av en vågformig skifferstensgång. Den kallades bland annat kärleksstigen och väckte stor förtjusning. Schalin torde också ligga bakom de övriga planteringarna, som kompletterades 1949 och som delvis lever ännu idag. När träden blev större och gav mer skugga blev man i slutet av 1960-talet småningom tvungen att avstå från perennerna.

År 1968 inledde Edesvikens lekpark sin verksamhet på västra sidan om Runebergsgatan. År 1976 fick barnen varma inomhuslokaler då en 50 kvadratmeter stor lekparksbyggnad stod klar. Framför lekparken ligger en stor spelplan. Parken avgränsas av syrenbuskar och almar. Lekparken och byggnaden renoverades vid övergången mellan 1980- och 1990-talet. Lekparksområdet rustades upp enligt landskapsarkitekt Leena Iisakkilas ritningar. År 2001 fick parken en ny fin byggnad, och då uppfördes också en förrådsbyggnad. Parken har en plaskdamm och vackra rosrabatter. Parken används flitigt året runt.

På 1990-talet restes två presidentmonument i Hesperiaesplanaden. Minnesmärket över Risto Ryti (1889–1956), Vastuun vuodet (”År av ansvar”), av Veikko Myller (f.1951) avtäcktes 1994.

Skulptör Matti Peltokangas (f.1952) förslag Alhaalta ylös, sisältä ulos (“Nerifrån upp, inifrån ut”) vann tävlingen om ett minnesmärke över Lauri Kristian Relander (1883–1942). Verket avtäcktes den 29 november 1996 i Hesperiaesplanaden vid änden mot Runebergsgatan.

Hesperiaesplanaden

Yta 4,293 ha

Planering Bertel Jung (detaljplan), Birger Brunila 1933, planteringar stadsträdgårdsmästare Johan Aranko

Hesperiaesplanaden

Yta 4,293 ha

Planering Bertel Jung (detaljplan), Birger Brunila 1933, planteringar stadsträdgårdsmästare Johan Aranko